Bofinken som blev en koltrast

Det här är en söt liten historia med lyckligt slut. Det kunde lika gärna ha blivit ett olyckligt slut. Men nu blev det inte det. Jag var inte själv med om händelsen men fick den berättad för mig av mina föräldrar, i vars hem den utspelade sig. Så jag återberättar den i min tur så att ni andra också kan glädjas över små lyckligheter i tillvaron.

Det var en tidig höstmorgon. Husets invånare, bestående av två pensionärer och en katt, hade avslutat frukosten. Min far hade redan gett sig ut för att ta hand om veden medan min mor röjde efter frukosten och katten på katters vis låg och slöade. Då hördes plötsligt ett rasslande från den släckta vedspisen. Det prasslade, rasslade och lät inifrån skorstensstocken. Katten vaknade till, spetsade öronen, gick fram och parkerade sig nyfiket framför spisen. Stirrade stint mot skorstensstocken. Ljuden tystnade. Så började de igen. En serie små dunsar, lite skrammel, lite mer rassel.

Vad var det frågan om egentligen? Vid det här laget hade min mor gjort katten sällskap framför spisen. Nu stirrade de båda två på skorstensstocken. Det rasslade, skramlade och – flaxade? Visst lät det väl nästan som vingslag? Kunde det vara möjligt? Min mor lutade sig närmare och lyssnade. Kunde det vara en fågel därinne? Det lät onekligen så. Och i samma stund hörde hon flaxandet igen. Ett flaxande som bara kunde komma från en fågel. Hur konstigt det än verkade så var det ett faktum – det var en fågel i vedspisen.

Nu blev det bråttom. Fåglar ska inte vara inuti vedspisar. Men hur i fridens dar skulle hon få ut den stackars fågeln? Så föll hennes blick på den lilla säkerhetsluckan i skorstensstocken. Raskt sträckte hon sig fram och petade upp den på vid gavel. Sen klev hon tillbaka och väntade. Så gjorde även katten, förmodligen med helt andra avsikter.

Och så plötsligt, efter en stunds väntan, flaxade det till i lucköppningen. Fågeln hade hittat vägen ut från sitt ofrivilliga mörka fängelse. Ur skorstenen flög en sotig liten varelse rakt ut i köket, irrade förvirrat runt några svängar och landade sedan utmattad intill ett av fönstren. Min mor hojtade glatt och överraskat, katten började räkna ut bästa anfallsvinkeln.

Vid det här laget klev min far in genom dörren och undrade vad som egentligen stod på. Han fick snabbt situationen klar för sig, klev myndigt fram och fångade in den lilla sotiga varelsen som visade sig vara en liten bofinkshona. Lika myndigt stegade han ut igen på farstukvisten med fågeln i sina trygga nävar, öppnade händerna och lät fågeln – till kattens stora besvikelse – flyga iväg mot skogsdungen. Något omtumlad men oskadd slog den sig ner i en gran och andades ut efter sin pärs.

Troligen hade hon sökt skydd för den kyliga höstnatten i skorstenen men hamnat för långt ner och inte hittat ut igen genom takgallret. Det är ganska vanligt bland fåglar att söka skydd i just skorstenar. Det är tyvärr också vanligt att de inte hittar ut. Och att ingen hittar dem förrän det är försent.

Men denna gång slutade det som sagt lyckligt. Min mor gjorde min far sällskap på farstukvisten och tillsammans såg de den lilla bofinkshonan flyga iväg inåt skogen.

– Ta gärna omvägen via fågelbadet först, ropade min far efter henne. Så slipper du misstas för en koltrast.

Bofinkshona Foto: Maria Pannula

Bofinkshona
Foto: Maria Pannula

Detta inlägg publicerades i Fåglar och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.