– Kör inte på den! Kör inte på haren!
– Nä, jag ska inte köra på den. Men då får den flytta på sig.
Det här samtalet utspelade sig helt nyligen, en mörk novemberkväll efter kl 21. Vi kom körande (vilket i och för sig framgår av dialogen) och skulle svänga upp på den branta villagatan som leder fram till vårt hus. Jag ser medan vi svänger hur en hare kommer skuttande på väg nerför backen. Rakt åt vårt håll. När billyktorna svängt runt och haren hamnat i ljuset tvärstannar den, på harars vis, och stirrar mot oss och bilen. Varpå vi naturligtvis också stannar.
Jag hann inte mer än tänka att detta ju kunde bli intressant om nu ingen av oss flyttade på sig, förrän haren vaknade till liv och skuttade iväg. Tillbaka uppför backen. Vilket i sig var en smula ineffektivt då det tog den längre bort från dess ursprungliga mål, kan tyckas. Inte heller skuttade den bort från vägen. Den fortsatte att sicksacka i billyktornas ljus där vi sakta körde upp bakom den. Uppenbarligen verkade det stämma som man säger om harar – de hoppar inte bort från ljuskäglor när de fastnat i dem.
Men väl vid backkrönet gjorde haren en tvär vändning åt höger och skuttade in på den asfalterade uppfarten till ett av grannhusen. Väl där, i säkerhet från vårt plåtmonster, parkerade den rumpan på biluppställningsplatsen och stirrade på oss med ett öga från sidan när vi körde förbi.
– Det var ju ett intressant beteende, sa jag. Undrar vad som fick den att rycka sig ut ur billjuset till slut?
– Kanske väntade den bara på en lämplig avtagsväg, svarade maken. En bekväm hare som vill ha asfalt under tassarna. Och det var ju trots allt en fälthare. De gillar ju öppna ytor.
Kanske inte vad jag skulle betrakta som ”öppna ytor” i ett biologiskt sammanhang, men okej. Och tja. Man kan ju faktiskt få bli lite bekväm när man lever i ett villasamhälle. Även som hare.
Fälthare. Foto: http://www.birdsandnature.se
Amatörbiologen 