Ibland blir det inte som man tänkt sig

Ibland har man inte huvudet med sig hela vägen. Jag stod och väntade på bussen som vanligt vid Gullmarsplan igår eftermiddag. Jag var i rätt god tid, det var mer än 15 min tills bussen skulle gå. En ofantlig tidsrymd i dagens stressade tillvaro. De flesta skulle fördriva en sådan tidsrymd med att försjunka i sin smartphone. Jag är en udda typ som hellre läser böcker än telefoner. Dock inte utan vantar i endast ett par plusgrader. Så jag gjorde något för nutidsmänniskan mycket märkligt: tittade planlöst rakt ut och studerade min omgivning. Tittade ut över bussar, busskurstak och den novembergrå himlen. På människor som gick. På duvor som flög, i stora gäng. Tänkte inte så mycket. Rätt skönt, faktiskt.

Efter ett tag insåg jag att det var samma gäng av duvor som cirkulerade runt. Inte flera gäng. Samma gäng. De kom farande, säkert ett 50-tal, och slog sig ner på de stora gatlyktorna ovanför busskurstaken. Flaxade, fladdrade, försökte hitta en sittplats. Flocken satt några sekunder, sen lyfte någon, sen lyfte alla andra och sen var de iväg igen. En stor svepande rörelse över Gullmarsplan och bort. Borta i några minuter. Sen kom de tillbaka och gjorde om samma manöver. Slog sig ner på gatlyktorna, alla fladdrade för att hitta sin plats, någon missade och flög iväg och sen drog hela gänget vidare. Igen.

Nu blev jag lite fascinerad. Varför höll de på så där? Vilket energislöseri. Var det inte enklare att sitta still? Picka smulor på marken, som de brukar göra? Det kunde ju inte vara någon vila i det där ständiga runtflaxandet. Vad var poängen, liksom? Håll ihop flocken till varje pris, även om det innebär ständig rörelse?

Om vi nu återkopplar tillbaka till min inledande mening. För det var ungefär nu som jag insåg att detta ju kunde bli ett bra blogginlägg. En text om duvors smäckra rörelser och fina sammanhållning, kompletterat med ett vackert foto över flockens svepande rörelse över tak och gatlyktor.

Synd bara att jag kom på det precis när min buss rundade hörnet längre bort, på väg fram till hållplatsen. Inom någon minut skulle hela vyn vara skymd av en fet, röd bussida. Jag slet fram mobilen, tappade vantar och matlådekasse på marken, ignorerade de blivande medpassagerarnas förvånade blickar och riktade istället kameran mot gatlyktorna som för tillfället – förstås – var tomma på duvor. Jag hoppades och försökte telepatiskt förmå duvflocken att göra sitt svep, men nej. Gatlyktorna och himlen förblev tomma. I sista sekunden knäppte jag av en bild för att få något slags bildintryck i alla fall. Sen svepte bussen in framför mig som en röd projektil. Fasen också. Jag suckade, samlade ihop prylarna och började ringla med i kön för att kliva ombord.

Och naturligtvis. När jag slagit mig ner på en plats kastade jag en blick ut genom fönstret. Då kom de. Hela duvgänget. Elegant svepande in över gatlyktorna, runtflaxande, letande sittplatser. Himlen full av liv och rörelse. Och ett bussfönster bort från en vettig bild.

Så kan det gå när man inte har huvudet med sig.

Gullmarsplan utan duvflock

Gullmarsplan utan duvflock

Detta inlägg publicerades i Fåglar och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.