Igår läste jag en intressant artikel på natursidan.se om att relationer går före mat för talgoxar. En brittisk forskare, Josh Firth har tillsammans med forskarkollegor testat att hindra talgoxar från att leta mat tillsammans med sin partner. De fann då att ”individer minskade sin egen tillgång till mat för att bibehålla sina sociala relationer.” Kärlek och gemenskap med partner och flock är viktigare än mat, kan man säga.
Det låter ju himla gulligt. Och det är säkert sant. Talgoxar är kanske monogama. Och läser man vidare ser man att nästa steg i parbildningsprocessen, dvs när man introduceras för tjocka släkten, var att övergå till att tigga mat i flocken. Givande och tagande. Man hjälper varandra. Blodsband och så vidare. Fint det med. Eftersom jag gillar talgoxar är det fint att höra att de bryr sig om familjebanden.
Men vad jag skulle vilja veta är hur de genomfört studien? Hur har man isolerat Talgoxsläkt A från Talgoxsläkt B, identifierat olika par, och sedan separerat dem? Bortsett från de uppenbara svårigheterna att ens hitta olika familjegrupper (har ni någonsin sett en uppenbar familjegrupp bland talgoxar vid en fågelmatning till exempel?), hur har själva separeringen skett? Inlåsning av ena parten? Är det i så fall okej ur ett djurskyddsperspektiv?
Jag hittar säkert detaljerna om jag googlar. Men jag har en känsla av att jag är rätt ensam om att haka upp mig på detta. Jag skyller på mitt yrke som statistiker. Och bestämmer mig istället för att bara ta till mig det fina i budskapet. Kärlek är viktigare än mat. Och kanske inte bara för talgoxar.
Talgoxe.
Foto: http://www.naturphoto.se
Amatörbiologen 