Nu är det varmt ute. Igen. 6 plusgrader hade jag hemma. Och spöregn ovanpå det. Ingen julstämning direkt, så här strax före andra advent. Och vad temperaturen beträffar så är det ju rena sommarvärmen jämfört med de dagar som inledde veckan. I måndags hade vi 9 minusgrader (!) hemma på morgonen. Tisdagen var inte mycket bättre. Och det var ju något så råkallt, bitande, eländigt kallt ute. En sådan där råkall kyla som riktigt letar sig in under kläderna och biter i hela kroppen, oavsett hur man byltar på sig. På den obligatoriska passa-på-att-tanka-solljus-på-lunchen-så-mår-du-bättre-under-vinterhalvåret-promenaden, mitt på dagen alltså, var det tjocka jackan, mössa och vantar som gällde. Och en stor kopp te vid återkomsten till kontoret för att överhuvudtaget tina upp igen.
På vägen hem från bussen kändes det som att vandra i Sibirien, minst sagt. Snålblåsten ven genom märg och ben, ansiktet domnade bort och låren förfrös. Väl hemkommen bände man loss matkassarna från sina stela fingrar, kontrollerade att näsan satt kvar och kastade ett öga på termometern.
0,1 grader.
Var det här ett skämt? Inte ens en sketen minusgrad! Det kunde bara inte stämma. Det kändes ju som 10 minus, minst. Jag var ju djupfryst. Men kvicksilvret ljög inte. 0,1 grader var det. Tillräckligt nära noll för att ishinnan skulle ligga kvar på gatan och snön fortfarande skulle färga gräsmattan vit. Men icke desto mindre plusgrader.
Hur som helst. Det KÄNDES kallt, mycket på grund av blåsten som ju förstärker kylan. Och om jag tyckte det var kallt, tyckte säkert mina bevingade vänner fåglarna detsamma, resonerade jag. Så oavsett vad termometern visade så bestämde jag mig för att plocka ihop en kvällsmeny och fylla på matstationen. Så med russin, äpplen, ostbitar, solrosfrön och nötter stegade jag målmedvetet upp för sluttningen för att utfodra de svältande små fjäderklädda varelserna (och säkert ett och annat rådjur). Men döm om min förvåning när jag såg att äpplena från förra matningen fortfarande låg kvar på nätbrickan. Halvfrysta, halvbruna och oätna. Nog för att de såg en smula oaptitliga ut, men det brukar inte vara något hinder. Hm. De åkte ner på marken och ersattes av nya fräscha. Jag hakade ner fröautomaten och lyfte locket. Men vad nu? Nästan full. Och nötterna var knappt rörda de heller. Samma sak med talgbollshållaren – inte ens ett litet hack i någon av bollarna.
Vad var det här? Varför hade ingen ätit någonting? Det var ju kallt! Hade min restaurang blivit utsatt för en bojkott? Serverade grannen godare fröblandning? Vad hade jag gjort för fel?
Eller så var det kanske bara så att fåglarna, till skillnad från mig, faktiskt förhöll sig mer till den verkliga temperaturen än den upplevda och anpassade sitt matintag därefter.
Tokig fågelmatare.
Källa: ”5 helt tokiga fågelmatare”
http://www.gecko.se/blog/5-helt-tokiga-fagelmatare
Amatörbiologen 