Termometern visade 7 minusgrader. Den första snön på väldigt länge hade fallit och marken var täckt av några centimeters luftig, pudrig snö som gnistrade i kylan. I den tidiga timmen var det fortfarande mörkt ute. Himlen var mörkt blå, alldeles stjärnklar men började redan ljusna i öster där solen skulle gå upp. Tidigare än dagen innan och tidigare för varje dag som passerade efter vintersolståndet. Skogen låg tyst och mörk. Allt var stilla.
Och i denna poetiska vintermorgon stod jag i mina gummistövlar, med halvknäppt jacka och utan handskar, huttrande, och slevade upp margarinröra och äppelbitar till småfåglarna på fågelbordet. Och ostkanter, nötter, hackade talgbollar och russin. Spetsade äppelbitar på grenstumparna på det halvt omkullfallna trädet. Strödde ut frön på marken. Med lite fler äpplen. Och mera nötter. Det var kallt. En rejäl frukost skulle de ha.
Och medan jag stod där och slevade upp hörde jag hur ett prasslande flaxande drog förbi till vänster om mig. Tittade upp. En koltrast slog sig ner i tallen intill och mötte min blick. Den väntade på sin frukost. Ett flaxande från höger avslöjade ännu en koltrast som parkerade sig i rönnen. Ännu en satte sig på stigen in mot skogen. Och fick sällskap av ytterligare en som slog sig ner i granen. Alla tittade de avvaktande på mig. Väntade.
Jag skyndade mig att lägga upp det sista. Samlade ihop mina byttor och stegade ner för sluttningen. Gick de få stegen mot huset. Vände mig om när jag kom upp på farstutrappen och tittade upp mot fågelmatningen. Alla fyra koltrastarna satt nu och frossade i sin frukost. Innan jag ens hade hunnit in. Och medan jag stod där kom ännu fler koltrastar flygande, både hanar och honor. En talgoxe ramlade in och tog sikte på nötterna. Det var full kommers på nolltid. Så välbesökt hade restaurangen aldrig varit den här säsongen. De hängde verkligen på låset och väntade på att den skulle öppna.
Det känns bra att vara efterlängtad.
Koltrast Foto: Patricia Nordforss http://fglaribild.blogspot.se/
Amatörbiologen 