Försenad vila

Idag hade jag förmånen att komma hem igen till mitt varma sköna hus redan tidigt på eftermiddagen, när det fortfarande var dagsljus. Skälet till det? Jag var ledig från arbetet för att tillbringa förmiddagen med att skriva en tenta i matematisk analys och statistik. Efter 4,5 timmars oavbrutet räknande tills tentan var klar var jag inte bara fruktansvärt less på integraler och tvivlande på mitt eget omdöme i att besluta att läsa en sådan kurs, utan också rätt utmattad. Jag såg fram emot att komma hem, ta en kopp te, låta hjärnan vila och njuta av att slippa vara utomhus mer i denna stränga kyla.

Väl hemma på förstukvisten, i färd med att låsa upp dörren, kastade jag ett öga mot fågelmatningen. Och där på marken satt en svart, rund fjäderboll alldeles stilla och såg miserabel ut. En uppburrad, uppgiven, hungrig och frusen koltrast. All mat jag lagt ut för dagen var slut sedan länge. Mitt hjärta gjorde ont. Det här dög inte.

Så istället för att krascha i soffan blev det till att hacka äpplen, skopa upp frön, smälta margarin, hacka upp en ost och gräva fram russin. Jag fyllde en tallrik med fågelgodsaker samt några extra äpplen till rådjuren och travade upp till matningen.

Som jag misstänkte var det soprent i alla behållare. Och medan jag fyllde på började koltrastarna fladdra omkring mig, tjattrande. De var så desperata efter energi att de fick göra avkall på säkerhetstänket och vänta tills farliga jag hade försvunnit. Jag skyndade mig, inte bara för deras skull utan för att det var för j-a kallt, och återvände till stugvärmen. Precis innan jag öppnade dörren vände jag mig upp mot matningen. Det myllrade av koltrastar. Och på trottoaren nedanför kom ett rådjur struttande (ja, faktiskt – struttande!) med siktet inställt på fågelmatningen. Det såg mig, men gjorde i likhet med koltrastarna avkall på säkerhetstänket. Desperationen var verkligen stor.

Nåväl, jag återvände in och fick till slut min efterlängtade kopp te. Med den i händerna beslöt jag mig för att kika ut och se hur det stod till vid matningen innan jag slängde mig ner i soffan. Och se där. Nu stod där två rådjur. Äpplena var redan slut, det första rådjuret hade rensat rent. Nu bökade de tröstlöst runt på marken bland fröskal i förhoppningen om att hitta något mer ätbart. De såg mig, men stannade kvar. Som sagt. Desperationen var stor i den stränga kylan.

Rådjur i snö Foto: Niklas Liljebäck jagareforbundet.se

Rådjur i snö
Foto: Niklas Liljebäck
jagareforbundet.se

Mitt hjärta gjorde ont. Det här dög inte. Tekoppen ställdes åt sidan. Fram med en hink, en skopa och en säck viltfoder. Jag fyllde hinken till hälften, toppade med några fler äpplen, la till några talgbollar, byltade på mig igen och stövlade ut med nästa måltid.

Nu studsade rådjuren iväg, kylan och hungern till trots blev det för mycket människa, men de sprang inte långt. Jag serverade min rådjursmiddag, återvände ner och innan jag hunnit öppna dörren var rådjuren tillbaka vid matningen. För varje tugga de tog kände jag mig lite bättre till sinnes. Det värmer att kunna hjälpa dem som har det svårt i kylan.

Nu hade alla behov tillgodosetts utom mina egna. Men det var det värt. Jag tog min tekopp och slog mig äntligen ner i soffan. Och somnade innan teet var urdrucket.

Detta inlägg publicerades i Fåglar, Rådjur och märktes , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Försenad vila

  1. Nettan Taberman skriver:

    Du är goo! Klart att djuren ska ha mat före dig💜 kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.