Häromdagen var jag med om en lustig fågelhändelse på en pendeltågsstation. Det var en av de där dagarna när det fortfarande var så där fruktansvärt kallt, omkring 15 minusgrader och det blåste snålt, även om solen sken från en klarblå himmel. Tåget stod redan inne i väntan på avgång, så i likhet med andra frusna pendlare klev jag raskt ombord. Ingen mening med att frysa i onödan. Jag hittade en fönsterplats och såg ut över den soldränkta perrongen, där några frusna skator och kråkor hoppade runt. Jag led med dem men förundrades samtidigt över hur de klarar så sträng kyla bara genom att burra upp sig. Några små runda fjäderbollar, några droppar varmt blod mot evig kyla som enda skydd.
Fast just de här fåglarna var ju lite påhittiga. De struttade fram emot en väntkur, ni vet en sådan där i genomskinligt plexiglas, duckade ner under glasväggen och hoppade in. Så där ja. Lite vindskydd och lite värme. Jag tittade fascinerat på medan kuren fylldes av kråkor och skator. Där trampade de omkring, som vilka resenärer som helst. Undrar om de hade löst biljett?
Då flaxade det till i luften. En årsunge modell fiskmås kom flygande och landade på perrongen. Den var förmodligen lika frusen som sina fågelfränder inne i väntkuren, som den snabbt fick syn på. Så i likhet med övriga struttade den fram emot väntkuren, på jakt efter värme och vindskydd. Men någonstans gick det fel. Den duckade inte in under glaskanten som de övriga. Den körde pannan rätt in i glaset. Backade. Körde in pannan igen. Gång på gång. Till sist la den sig ner i snön och låtsades som ingenting.
Nu var min uppmärksamhet verkligen fångad. Jag lutade mig framåt och tittade. Vad i hela friden höll den på med? Skulle inte fiskmåsar föreställa smarta? Kunna fiska upp ätbart och ordna det för sig på alla möjliga sätt? Tänk bara på korvmåsen på Skansen som snor varmkorven ur brödet för dig medan du sträcker dig efter senapen. Den här måsen verkade inte alltför klyftig. Varför duckade den inte? Och om den nu var för stor för att klämma sig in under glaset, varför gick den inte 50 cm åt höger och in genom den dörröppning som vi mänskliga resenärer använder? Mycket mysko. Mycket korkad mås, ansåg jag.
Vid det här laget hade övriga fåglar hoppat iväg ut igen i jakt på mat, så kuren var tom. Måsen låg kvar. Jag reste mig från min plats och gick lite längre fram i vagnen för att se om jag kunde få några bra foton genom tågfönstret. I samma ögonblick – lagen om alltings jävlighet – reste sig måsen och gick iväg. Men den flög inte bort som jag hade trott. Istället gick den runt kuren, alltmedan den tittade in genom glaset på den nu tomma kuren. Jag sänkte mobilen och väntade med spänning. Hade den begripit att det fanns ännu en dörröppning mittemot och skulle lyckas ta sig in?
Men nej. Väl runt på andra sidan började den om med samma procedur. Gick fram några steg mot glaset, böjde ner näbben och bonkade in pannan i glasväggen. Backade igen. Och fram igen. Gång på gång. Tills den la sig ner i snön. Igen.
Nu började jag inse att detta måste handla om något annat än att ta sig in i lä. Så korkad kunde den faktiskt inte vara att den inte kunde ta sig in i en väntkur. Men vad – åh, naturligtvis! Plötsligt stod det klart för mig. Jag snudd på tog mig för pannan. Självklart var det så det låg till.
Nej, måsen försökte inte ta sig in i väntkuren. Det var spegelbilden det handlade om. Den unga måsen såg sin egen spegelbild. Och antingen betraktade han den som en rival eller en potentiell partner – jag är inte helt bevandrad i fiskmåsars kurtis respektive revirhävdande beteende – och bemötte den därefter. Som om spegelbilden vore en riktig mås.
Jag började småfnissa. Vilken missuppfattning. Att tro att den inte skulle kunna hitta in i en väntkur. Men å andra sidan, med tanke på vad den faktiskt sysslade med, tycker jag fortfarande att den var en smula korkad.
Amatörbiologen 