Insikt

Som ni har förstått vid det här laget var det en ansenlig tid jag tillbringade därute med mitt protokoll för att räkna fåglar. Och att det inte var särskilt hektiskt heller. Det handlade om att stå där, i snålblåsten, trampa lite på stället när det blev för kallt, omväxla med att sitta en stund på förstutrappen, titta lite förstrött i kikaren åt än det ena hållet, än det andra, emellanåt få rycka till vid åsynen av en fågel och glatt få göra en notering. Men största delen hände alltså ingenting.

Och nu kommer vi till själva essensen i det här inlägget. För ju längre jag stod, desto mer insåg jag hur sällan vi gör just detta i våra stressade vardagsliv – står stilla och fokuserar på en enda sak i taget. Uppslukade av stunden. Inte på väg någonstans, varken fysiskt eller i tanken. Att stå stilla en stund och bara iaktta, se vad som händer. Skulle det komma någon fågel eller inte?

Jag kom på mig själv med att tycka att det ändå var rätt skönt att stå där. Trots snålblåst och rinnande näsa, och trots brist på fåglar. Det kändes liksom inte så bråttom längre, på något sätt. Det var här jag skulle vara just nu, och det här jag skulle ägna mig åt. Inget annat. När solen bröt fram kisade jag upp mot den blå himlen, såg de svarta nakna grenarna på träden vaja i blåsten. Några fågelsilhuetter högt upp långt bort. Ett djupt andetag, friskt syre i lungorna. Höjd. Rymd.

Det var riktigt befriande att bara stå där ute och titta, att vara en del av naturens skeenden en stund. Bara hänga med. Inte stressa på, utan bara vänta för att se vad som skulle hända.

Mindfulness, tror jag det brukar kallas. Tja. En oväntad men trevlig bieffekt av Vinterfåglar inpå knuten.

Annons