Någon sa häromdagen att den meteorologiska våren aldrig kan inträffa före 15 februari, även om det råkar vara plusgrader och barmark. Det är ett tag kvar alltså. Och säkert kommer mera vinter innan vi kan ropa hej. Men det spelar ingen roll. För mig inträffade våren i morse, den 10 februari, klockan 06.48 för att vara exakt.
Jag gick där på den gatlykteupplysta och våta asfaltsvägen på väg till tåget, hopkurad och framåtböjd, stretande framåt i det envisa regnandet. Det var mörkt, det var blött, det var allmänt ruggigt. Fukten kröp inpå skinnet, regnet piskade i ansiktet. En sådan där morgon med det uschligaste novemberväder man kan tänka sig. En sådan där morgon man inte vill vara utomhus.
Det var då jag hörde det. Först bara ett försiktigt småprat. Tystnad. Sen kom en liten kort melodislinga. Tystnad. Jag stannade till, lyfte huvudet och spetsade öronen. Hörde jag i syne? Jag lyssnade intensivt och väntade.
Och visst. Mer småprat följdes av ett lite längre sjok, med lite knorranden, en annan melodislinga och lite puttrande. Nu var det bortom allt tvivel. Det var koltrasten som sjöng. Det var verkligen, verkligen koltrasten.
Vid det här laget hade jag ett brett leende i ansiktet. Hur skulle jag kunna låta bli? Vårtecknet med stort V hade gjort entré. Trots regn och mörker blev dagen plötsligt mycket ljusare.
Amatörbiologen 