Ny bekantskap

I lördags fick jag stifta en ny bekantskap i fågelsläktet. Men det stod inte klart för mig vem det var förrän i söndags. Här följer den rafflande historien.

Tidigt på lördagseftermiddagen kom jag som så många gånger förr knatande uppför den branta gångvägen på väg hem från affären. En gångväg som för övrigt just nu var halare än vid högvinterns isgator eftersom det sedan snön smält nu låg ett 3 cm sandlager över hela vägen, vilket utgjorde ett ännu mer perfekt glidunderlag. Men det är företeelser man får stå ut med så här års.

Nåväl. Bäst jag stretade uppför backen, försiktigt för att inte glida ner igen, såg jag en hastig rörelse i ögonvrån. Av något litet, brunt och fladdrande. En fågel, förstås. Av gammal vana tittade jag dit, tänkte att det nog var en koltrasthona som njöt av eftermiddagssolen denna fina vårvinterdag. Men det var det inte.

Istället föll min blick på en liten, liten varelse som hoppade runt på grusgången till en sommarstuga och pickade mat. Jag hade nog aldrig sett en sån liten fågel någon gång.

Kungsfågel
Foto: Wikipedia

Förutom kungsfågeln, men det var det rakt inte frågan om här – kungsfågeln är grön med gult huvud, den här var som sagt brun.

Nu blev jag nyfiken. Jag stannade till och försökte snabbt få en bättre bild av färgteckningen, storleken och så vidare för att kunna slå upp arten i en bok hemma. Det gällde att vara snabb, för inom kort skulle den rackarns fågeln säkert sticka.

Och ja, Förstås. Det tog nog inte ens två sekunder. Fågeln hoppade upp på ett staket som stod lutat mot väggen, försvann in mellan två spjälor – det var säkert inte ens 2 cm mellanrum! – och var borta. Som vanligt. Hann jag få en god uppfattning? Tja. Hyfsad. Mörkbrun, mörkt band runt ögonen, väldigt liten. Kanske skulle det räcka.

Jag travade hem med mina matkassar och tog fram fågelboken. Bläddrade igenom bilderna på alla tättingar för att se om det fanns någon som motsvarade den lilla rackaren jag hade sett. Resultat? Något nedslående. Antingen var de för stora eller för ljusa. Jag hittade ingen art som verkade passa. Den nya bekantskapen förblev okänd. Suck. Story of my life. Jag måste börja ha med mig kikare och fågelbok varje gång jag går utanför dörren, så jag kan ta dem på direkten, liksom.

Nåväl. Eftersom söndagen bjöd på lika vackert väder som lördagen bestämde jag mig frampå eftermiddagen för en skridskotur på den lokala sjön. Vägen dit innebar samma branta sandiga backe som vägen hem från affären dagen innan. Vilket innebar att jag också passerade stället med staketet och den mystiska lilla fågeln. Tanken dök upp. Tänk om den fanns där idag också? Sannolikheten var liten, jag vet, men det var ju trots allt varmt och soligt och ett bra gömsle bakom det där staketet. Kanske skulle jag få en ny chans?

Jag nådde backen och slirade ner på sanden en liten bit. Stannade och tittade mot staketet och den lilla grusgången. Stod så stilla jag kunde. Väntade. Skulle den lilla fågeln dyka upp?

Jag utgjorde förmodligen – som vanligt – en lustig syn där jag stod. Blick stilla på en brant gångväg, slirandes i sand, med ett hockeyrör under vardera armen, stirrandes in emot en bit staket lutat emot en berghäll där ingenting överhuvudtaget hände. Hockeyrören var förmodligen ännu lustigare med tanke på den totala avsaknaden av snö i detta sydsluttande, solbelysta område, men – tja.

Och så. Det magiska hände. Den lilla fågeln kom nedflygande från berget bakom staketet, landade på grusgången och började picka. Obekymrad över att jag stod där.

Hurra! Jag fick en ny chans! Och jag kunde konstatera hur snabbt minnet förvanskas – den var inte alls så mörkbrun som jag mindes. Och ögonstrecket var inte heller särskilt mörkt. Tvärtom rätt ljust. Och ganska ljus undersida. Men lika liten som jag mindes var den.

Gärdsmyg, hona
Foto: Johan Karlsson
http://www.godisgris.se/

Hm. Liten, ljusbrun, jämn ljusbrun undersida – nu började den ju likna den där pyttefågeln jag hittade i boken. Honan i alla fall. Hanen hade en mer spräcklig undersida. Men jo – visst var det likt? Visst var det likt en hona av arten gärdsmyg? Kunde det stämma? Fanns de här?

Jag stod kvar en ganska lång stund och betraktade en lilla fågeln tills den slutligen beslöt sig för att det fick vara nog med modelluppvisningen och flög sin väg. Jag halkade vidare nerför backen med mina skridskor, mycket nöjd med min upplevelse. Men jag vågade trots allt inte lita på min artbestämning utan beslöt mig för att fråga en fågelskådarkollega på jobbet dagen efter. Och till min stora glädje kunde denne bekräfta att gärdsmygar absolut var vanliga övervintrare i Stockholms län. Han hade rentav sin egen villaträdgård full av dem, de var väldigt aktiva just nu. Det var alltså mycket sannolikt att det var just en gärdsmyg jag hade sett.

Vill ni läsa mer om gärdsmygen rekommenderar jag Wikipedia. Annars kan jag meddela att den är vår näst minsta fågel som kan bli 9 cm och väga 14 gram. Det är inte mycket, det.

Men jag hade rätt! Det var en gärdsmyg! Så kul! Och nu har jag ytterligare en ny bekantskap i fågelvärlden.

Annons