Ibland kan man bli avundsjuk på arbetskamrater som bara har cykelavstånd eller rent av kan promenera hem från vår arbetsplats i centrala Stockholm. Själv tar det mig en bit över en timme att komma hem, varav stor del av tiden är transport mellan transporten och bostaden. Dvs det tar lika lång stund för mig att gå till bussen eller tåget som det tar för kollegerna att gå hemifrån till jobbet.
Ja, ibland kan man bli avundsjuk. Men igår var inte en sådan dag.
Jag var på hemväg från sagda buss efter dagens slit. Tittade upp och kunde konstatera att det faktiskt fortfarande var ljust ute. Mörkret och vintern har gett vika. Nu, nu är det på väg att bli vår! Och som ytterligare ett bevis, ifall det nu behövdes, var där fågelsång. Äntligen fågelsång.
Koltrastarna har börjat på allvar. Den första hörde jag strax efter järnvägsbron. Den andre i backen upp från djurkliniken. Den tredje i svängen vid nybygget och den fjärde från granen mittemot vår tomt. Där den ene slutade tog den andre vid. Så i stort sett hela vägen hem var jag ackompanjerad av alldeles underbar koltrastsång. Detta vårens ljud över alla andra.
Jag blev stående på uppfarten för att försöka lokalisera den svarte sångaren i granen mittemot, utan att lyckas. Han sjöng oförtröttligt men utan att bli sedd. Och det slog mig hur skönt det var att stå där på min uppfart, i den dalande dagens sista ljus vid den stilla villagatan. Det enda som hördes var koltrastsången. Och jag insåg att det faktiskt var värt varenda pendlingsminut.
Här kan ni höra hur koltrasten låter.
Vilket var en övertygelse som höll i sig även i morse. Jag lämnade bostaden vid 05.30, återigen en tidig morgon, det var fortfarande mörkt ute – men inte var jag först uppe, inte. Från granen mittemot tomten var koltrasten redan igång. I mörkret, alltså, jag betonar bara. Så lika vacker sång som när jag stängde dörren igår kväll mötte mig igen när jag öppnade den i morse. Han var lika osynlig som igår, liksom de övriga i kören. För så var det: hela vägen till bussen hördes koltrastar. Från ett träd invid den nya parhuset, vid vändplanen och så efter backen. Nästan på samma ställen som igår. Nästan hela vägen fick jag njuta av fågelsången.
Jag undrar om det var samma koltrastar som igår? I så fall hoppas jag att de fått någon slags paus under natten åtminstone. Annars är det nog dags för omförhandling av anställningsavtalet. Med tanke på de långa arbetsdagarna, menar jag.
Koltrast
Foto: Patricia Nordforss
http://fglaribild.blogspot.se/
Amatörbiologen 