Det är mycket fågelsång ute nu. Säsongen har börjat och det gäller för hannarna att ligga i. Häromdagen var det inte koltrastarna som följde min väg hem utan talgoxarna. Vilket också är ett vårtecken utan like, talgoxens sång. Jag förknippar det med trevande vårsol, smältande snö från grenar och en och annan tussilago.
(Vill ni också lyssna gör ni det här)
Jag stretade på uppför den branta backen och lyssnade till den ständigt pågående växelsången från talgoxarna. Först den ene nerifrån bilvägen, sedan den andre från tallen på hörntomten. Den förste, den andre. Och sen kom en tredje, från en björk i toppen av backen in i ljudbilden, när det geografiska avståndet till den förste ökade och en möjlighet gavs att slå sig in i en lucka i konserten. De sjöng och de sjöng.
För oss är det måhända bara ett trevligt bakgrundsljud. Men för fåglarna är det betydligt allvarligare. Det är snudd på liv och död det handlar om när de sjunger. För vad det egentligen handlar om, vad hannarna egentligen säger till varandra när de sjunger, är saker i stil med:
– Det här är mitt revir! Stick härifrån!
med avsikten att få de andra att hålla sig borta. Det kan också vara ett sånt här budskap, mer riktat till eventuella lyssnande honor:
– Jag är störst, bäst och vackrast. Välj mig!
I och för sig kan väl den första meningen i uttalandet ovan också vara riktat till andra hannar med samma innebörd som det första uttalandet.
I vilket fall är det bråda dagar. Det gäller att hävda sin mark och sin hona för att säkra fortplantningen. Den hanne som inte hänger med i konkurrensen blir utan. För att undvika det måste man vara uppe från tidigt till sent och göra sig hörd.
Men jag hoppas ändå att det någonstans ändå handlar om vårlycka och ren livsglädje. Också.
Talgoxe.
Foto: http://www.naturphoto.se
Amatörbiologen 