Mitt andra jobb

Det första jag fick syn på när jag öppnade dörren på kvällskvisten var rådjuret.

Mitt i den lilla villavägskorsningen, några tiotal meter ifrån mig till vänster, stod en rådjursget. Hon stod blick stilla med akterspegeln mot mig och huvudet vridet bakåt åt samma håll. Jag hade uppenbarligen hennes fulla uppmärksamhet, en plötslig rörelse i den stilla kvällen som jag var.

– God kväll! sa jag muntert och klev ner på trappan. Ursäkta om jag är sen. Jag är på väg upp nu.

Jag svängde min blåa hink med rådjursmat i högerhanden samtidigt som jag tog ett fastare grepp om bunken med fågelmat, klev ner på grusgången och tog till höger upp för slänten mot fågelmatningen. Medan jag gick vände jag mig om. Jodå. Geten hade lämnat korsningen och försiktigt börjat lunka efter, öronen riktade framåt. Hon kände tydligen mycket väl igen mig och min hink. Samtidigt som jag nådde fram till matningen och ställde ner hinken klev hon upp på trottoaren, hoppade vigt över diket och klev in på vår gräsmatta, försiktigt avvaktande med blicken fäst på mig. Jag började fylla på fågelmatsbehållarna. När jag tittade upp nästa gång, någon halvminut senare högst, hade geten fått sällskap av en bock. En ståtlig en, med långa basthudstäckta horn. Där stod de, sida vid sida, på min gräsmatta, kanske 15 meter bort, följde mina rörelser, avvaktande. Väntande.

Jag slutförde fågelutfodringen, tog hinken i näven och började kliva upp till det ställe där jag brukar hälla ut rådjursfodret. I samma ögonblick störtade rådjuren – på sitt som vanligt oberäkneliga sätt – iväg åt varsitt håll. Geten for framåt längs husets gavel (förmodligen för att göra en kringgående rörelse och närma sig maten ovanifrån berget) medan bocken stack åt andra hållet, tvärs över vägen och in bland granarna på grannens vildvuxna tomt. Där stod han nu och skällde, utom synhåll. Och som han skällde. Han lät som en hes, slö schäfer ungefär.

(Vill ni också höra hur de låter kan ni lyssna på Pontus Lindströms inspelning på Youtube.)

Jag gick nerför slänten och blev stående på trappan en stund innan jag gick in. Råbocken fortsatte skälla. Geten syntes inte till ännu.

Plötsligt blev jag lite full i skratt. Jag kände mig som en djurskötare på zoo, med alla mina skålar och hinkar. Kanske en happening för grannskapet att sätta upp lappar om? ”Varje kväll kl 20.45 utfodrar vi djuren. Välkommen att vara med!”

Rådjur i snö Foto: Niklas Liljebäck jagareforbundet.se

Rådjur i snö
Foto: Niklas Liljebäck
jagareforbundet.se

Detta inlägg publicerades i Rådjur och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.