Ibland smälter ens hobbyer samman på ett väldigt trivsamt sätt.
Årets första verkligt varma vårdag tillbringades på skjutbanan. Jag njöt av att för första gången i år slippa ha mössa och vantar, slippa försöka få till en bra avfyrning med frusna och valna fingrar och känna sig som en michelingubbe med alla underställ och varma kläder som krävs för att stå ut på en skjutbana utomhus i minusgrader.
Istället stod jag där, ledigt och bekvämt, i varma 10 plusgrader, tittandes mot den blå himlen och de solbelysta spretiga och kala trädgrenarna, med pistolen riktad i viloläge mot måltavlan, avslappnad inför nästa skott. Allt var som det skulle. En härlig dag. Humöret på topp. Lugnet starkt. Jag tog ett djupt andetag, lyfte vapnet högt, andades ut till hälften och sänkte vapnet till riktområdet. Började finrikta och hörde i samma ögonblick den höga fågelsången tränga igenom dagen och in i mitt fokuserade medvetande.
”Grönfink”, tänkte jag, sekunderna innan jag lät skottet gå till ännu en träff i vad som skulle visa sig bli en riktigt lyckad precisionsserie om 48 poäng.
När det var dags för markering hade grönfinken fått sällskap av både blåmesar och talgoxar samt en eller annan ringduva. Fågelsången var stark och välljudande. Fler än jag gladdes uppenbarligen åt den varma vårdagen.
Och jag gladdes särskilt åt att fåglarna vid skjutbanan är så vana vid oväsendet att de inte låter några krutsmällar hindra dem från att sjunga in våren.
Grönfink
Bild från http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3275&artikel=2777846
Amatörbiologen 