Årets första räddningsinsats för humlesläktet kan härmed rapporteras. Igår eftermiddag, när jag återvände till jobbet från ett möte, såg jag en dammig, trött liten varelse på marken alldeles utanför entrén. Det var en stenhumledrottning som låg där på gatstenen, alldeles slut, gissningsvis av näringsbrist efter vinterns dvala.
Det gick ju inte an. Jobbet fick vänta. Jag fiskade fram ett anteckningsblock, petade upp humlan och klev iväg tillbaka mot Kronobergsparken. Humlan rörde sig inte alls. Jag var nästan rädd att jag var försent ute. Väl framme vid en lämplig gräsmatta full med vårlök petade jag försiktigt av henne på några maskrosblad. Hon viftade slött med benen för att markera missnöje, men det var väldigt halvhjärtat. Hon var inte i bra skick.
Jag bröt av några färska vårlöksblommor och la inom räckhåll för humlans tunga. Det är pollen de behöver för att äta upp sig nu. Jag tyckte hon reagerade när hon fick nosen i pistillerna, men sen låg hon stilla igen. Jag bröt av någon blomma till. Satt kvar och väntade.
Sen var jag tvungen att gå, hur ogärna jag än ville. Min arbetsgivare betalar mig inte för att utföra räddningsinsatser åt humlor.
Jag vet inte hur det gick. Jag hoppas hon klarade sig. Kanske tycks det fånigt att rädda en enstaka humla. Men det är det inte. De humlor som just vaknat och slött flyger omkring är de övervintrade drottningarna. De ska ge upphov till ett helt nytt samhälle, med massor av humlor. Var och en av dem. Så varje drottning som inte överlever innebär att omkring hundra andra humlor inte kommer att få finnas till. Det är sorgligt. Inte bara för trivseln utan för våra fruktträd och bärbuskar som går miste om flitiga pollinatörer. Humlor behövs. Hjälp dem gärna. Sockervatten är bra för en utsvulten humla.
Amatörbiologen 