Jag stod där på hotellrummet i Bryssel, packade upp och placerade ut mina tillhörigheter: på galgar, över stolsryggen, på skrivbordet. Kände det där lilla stinget av tröstlöshet som kan komma över en ibland vid sådana tillfällen: ett främmande rum, en främmande stad, borta hemifrån. Visserligen bara för ett par dagar, och inte alls särskilt långt bort. Men ändå. Inte ens vanliga säng, för små tekoppar vid frukostbuffén och kartan i näven så fort man lämnade hotellet av rädsla för att gå vilse. Obekanta omgivningar. Främmande språk. Knepig valuta. Annan kultur. Det är lätt att känna sig en smula liten och ensam.
Då nådde mig plötsligt ett välbekant ljud genom det öppna fönstret, från hotellets innergård. Jag stannade upp i mina rörelser och spetsade öronen. Det hördes igen. Det var en ringduvas låga kurrande jag hade hört. Ett ljud så välbekant, så förknippat med hemma. Så lugnande. Jag kunde inte låta bli att le. Plötsligt kändes det lite mindre tungt.
Där ser man. Trygghetskänsla av en liten fågel.
Ringduva på hotell Atlas i Bryssel
Amatörbiologen 