– Jag är här nu. Med ryggsäcken! ropade maken.
– Va, redan? svarade jag. Det gick fort.
– Vadå, det tog väl en halvtimme, som det brukar fram och tillbaka, sa maken förvånat. Vad har du gjort under tiden?
– Tittat på myror….
Så här var det. Precis när vi hade parkerat vid skjutbanan inser maken att vi glömt ryggsäcken, där bland annat hörselskydden fanns. Inget att göra. Bara att åka tillbaka hem och hämta. Suck. Maken åtog sig det trista uppdraget. Jag satte mig att vänta vid utomhusbänkarna i solen så länge. Njöt av värmen, våren, blommorna, humlorna. Och – myrorna. Det myllrade av rödmyror på marken, längs med slipersen som skilde uteplatsen från långhållsbanan. Verkade som om de hade bo inne i och under slipersen. Det var hål, det var sprickor, det var små högar av sten, och det myllrade av myror överallt.
De brydde sig inte om mig. Och jag hade ju inget annat att göra, så jag lutade mig fram och började studera dem. Följde en och annan ganska länge, deras förehavanden. Hur de släpade barr, småsten, lövbitar, grässtrån från omgivningarna och fram mot någon av öppningarna. Kämpande mot de gigantiska motstånd som utgjordes av växtlighet, utstickande spetor och annat där lasten fastnade, gav de inte upp utan fortsatte envetet framåt. Väl vid målet, någon av öppningarna alltså, dumpade de lasten rätt av och satte iväg igen, mot nya mål, i vimlet.
Det var helt fascinerande. Vilket myller. Vilken organisation. Hur visste alla vad de skulle göra? Var nästa skulle ta vid där den förre slutade? Vilka grejer som behövdes hämtas?
Och varför var trafiken vid vissa hål väldigt blygsam medan den vid andra hål var en enda härva av myror? Vad sysslade de med där? Kö till kollektivtrafiken?
Jag märkte inte att tiden gick. Inte förrän maken plötsligt stod där, med ryggsäcken i handen. När jag ivrigt förklarade vad jag hade iakttagit uteblev den omedelbara entusiasmen hos maken, kan man säga. Men å andra sidan har han aldrig varit särskilt förtjust i rödmyror. Det har något att göra med att han föll i en myrstack som liten.
En arbetskamrat blev en gång sjukskriven för utbrändhet och fick rådet av sin läkare att gå ut i skogen, sätta sig på en stubbe och titta på myror. Nu förstår jag innebörden. Riktig antistressterapi och mindfulness. Eller myrfulness, kanske.
Amatörbiologen 