Alltså. Det är faktiskt ingen bra kombination emellanåt. Att vara skytt och samtidigt amatörbiolog. Inte när skjutbanan ligger utomhus i ett naturskönt område med berg, åkrar och ängar. Fullt med rovfåglar, tättingar, harar, älgar, rådjur och humlor. Och vackra försommarhimlar, fågelsång, solnedgångar och liljekonvaljer. Man tappar liksom fokus på skyttet så att säga.
Ikväll var det dags för den årlig klubbtävlingen i precision. Då vill man göra bra ifrån sig. Helst bättre än alla andra. I alla fall bättre än förra gången. Och man står där koncentrerad, andas avslappnat, fokuserad, redo att avfyra.
Då fladdrar två sädesärlor ner från taket och landar på gräsmattan. Vippar på stjärtarna, plockar mask. Flyger omkring. Stjäl uppmärksamheten.
Tillbaka till skyttet. Fokus nu.
Lyfter vapnet mot måltavlan. Precis i avfyringsögonblicket flyger en flock svanar in i synfältet högt uppe till vänster, i elegant formation, på väg mot någon avlägsen sjö. Den efterriktningen gick all världens väg. Totalpoängen också. Och då såg jag ändå inte om det var sång- eller knölsvanar.
Nästa serie. Fokus nu. Tänk skytte. Andas. Skärp blicken.
Mörk jordhumla
Foto: http://www.wildaboutbritain.co.uk
Och så flyger en jordhumledrottning in bland skyttarna. Med sitt dova brummande och sin stora vita rumpa, letandes efter boplats. Oj, se där. Var det ljus eller mörk jordhumla månne? Svårt att se, vänta, om hon flyger framför fönstret kanske…. Fokus! Skytte! Skärpning!
… visst är väl det där en lövsångare som sjunger? Eller är det en bofink? …
Tja. Ni fattar. Kvällen fortsatte i samma stil.
Men jag kom inte sist i tävlingen i alla fall. Och om jag måste välja, så väljer jag förstås att glädjas åt mina naturupplevelser den här kvällen. Inte att sura över att poängen blev sämre än väntat.
Och det gick i alla fall mycket bättre än förra gången. Så det så.
Amatörbiologen 