Den självplanerande trädgården del II

Det här är ju inte klokt. Nu får vi helt enkelt ta fram lien. Vi har fått en äng. Den där ängen jag hade tänkt plantera så småningom. Den har nu tydligen planterat sig själv. Jag talar om vår baksida. Sedan min förra vattningsrunda har det hänt saker. Jag har hittat en hasselbuske till. Och ännu en ek. Gräset är nu halvmeterhögt och samsas med prästkragar, blåklint, kråkvicker, gökärt, lupiner, smörblommor, prästkragar i mängder, rödklöver och hur många tuvor vitklöver som helst. Våra planterade fläder och havtorn har försvunnit i grönskan. Jag fick faktiskt verkligen leta efter dem när jag skulle vattna dem.

Hur som helst. Det är ju alla de där blommorna som jag vill ha i trädgården. Och allt det där vildvuxna som jag vill åt.

Självsådd äng.
Ser ni vår planterade havtorn i mitten?
Nä. Inte vi heller.

Problemet är att marken fortfarande är lerkokor och att allt växer i tuvor. Det går inte att gå på och det går inte att sköta om. Så vi kan inte att låta det vara. Det måste rivas upp av otäcka markmaskiner och kompletteras med gräsmatta. Det börjar verkligen skära i hjärtat när jag tänker på det.

Men det dröjer. Kanske ända till i höst. Så tills vidare njuter vi av blomsterprakten. Och jag vattnar dem allihop. Säkert den enda i grannskapet som vattnar ogräs i en förtorkad leråker.

Men vad gör man inte för de små pollinerarna. Vi har aldrig haft så många humlor på vår tomt som nu. Förut kunde jag bara läsa om det. Nu kan jag rapportera som ögonvittne i foppatofflor på en leråker att åkerhumlor pollensöker i lupiner, gökärt, hallon och kråkvicker. Det ni.

Och mina prästkragar är stoltast i grannskapet. Helt utan min förtjänst.

Annons