Slaktad. Det var vad den var när vi kom ut igår morse. Vår hassel. Makens ögonsten. Den omsorgsfullt planterade dyrköpta hasselbusken från handelsträdgården. Slaktad.
”Någon” hade satt i sig blad, tuggat på grenar och – värst av allt – bitit av den längsta grenen som nu låg som en fallen flaggstång i gräset. Bladbitar, barksmulor och andra rester efter måltiden låg runtomkring.
Vi misstänkte starkt att ”någon” var haren. Eller troligare råbocken. Samma själar som vi stödmatar under vintern. Kommer sättande i skydd av juninatten och roffar åt sig. Maken var mäkta upprörd. Och det hjälpte inte ett dugg att en arbetskamrat tröstande talade om att det bara var bra för hasselbuskar att bli beskurna, att de blir tätare då. Makens harm och vrede mattades inte ett uns av detta faktum. Finn den skyldige! Rättvisa ska skipas.
Innan han lugnat ner sig befarade jag ett tag att en annan slakt stod på agendan.
Amatörbiologen 