Det är ju verkligen lagen om alltings jävlighet. De gånger jag glömmer att ta med mig fågelkikaren till skjutbanan, nog kan man ge sig fan på att det är då de dyker upp, de små tättingarna. Precis bortom artbestämningshåll.
Jag stod på grusplanen tillika parkeringen utanför skjuthallen när jag fick se en liten grå tätting slå sig ner i björken invid kassunen. Jag tittade noga. Bofink? Lövsångare? Inget sa den. Inte rörde den sig heller. Jag gick lite närmare. Den satt kvar. Sa fortfarande inget. Vred på huvudet lite. Jag var inte nära nog att se, men jag misstänkte att den blängde på mig. Jag stannade. Vi glodde på varandra. Jag försökte se om det fanns någon som helst färgklick på fågeln som kunde ge mig en vägledning. Men icke. Det tydde i och för sig på att det var en lövsångare. De är lite anonyma vad gäller färgteckningen. Men det var en ren gissning. För fågeln höll fortfarande tyst.
Vi hade ett litet dödläge. Sen plötsligt flög fågeln. Mot mig – och sen svängde den åt vänster, in i det lilla utrymmet mellan skjuthallen och containern där vi förvarar virke och målmateriel. Och försvann.
Jag tassade naturligtvis närmare och kikade in, från ca 10 meters avstånd. Och har man sett. Fågeln hade satt sig precis innanför dörren, på någon slags kant strax under taket, fullt synlig. Doppade ner huvudet med jämna mellanrum. Jag såg förbryllat på. Vad gjorde den? Drack vatten ur stuprännan? Sen såg jag det. Den satt i ett bo. Ett fågelbo. Den matade sina ungar.
Det förklarade bristen på sång alternativt varningsrop. Den hade munnen full. Och medan den insikten slog ner i mig la sig fågeln tillrätta i boet, ovanpå ungarna, makade sig tillrätta. Jag tog tillfället i akt att avlägsna mig för att inte störa, men förstås exalterad över det faktum att vi faktiskt hade ett fågelbo i vår materialbod!
Jag har fortfarande ingen aning om vilken art det är. Men nästa gång ska jag komma ihåg att ta med kikaren. Och kanske hörselskydd i fågelungestorlek. Kan inte vara hälsosamt att bo så nära en skjutbana för så unga öron.