I söndags förmiddag öppnade sig himlen. Det regnade och regnade, störtskurar och lättare duggregn om vartannat. Aldrig uppehåll, ständigt regnande. Vi fick 10 mm på nolltid. Jag stod där vid mitt köksfönster och tittade ut i det för tillfället väldigt måttliga duggregnet efter att en störtskur just dragit förbi.
Då fick jag syn på en liten åkerhumla som surrade runt i min lavendel. I regnet. Jag blev riktigt häpen. Till synes helt obekymrad om vädret arbetade hon oförtröttligt på med att samla pollen till humlesamhället. Varje dags bortfall i produktionen är kännbar. Men det är därför humlor är bättre pollinatörer än bin – de klarar att flyga även i låga temperaturer och i lätt regn.
Men i lätt regn, som sagt. Det var det ju just nu. Men vad skulle hända om det kom en ny störtskur? Sannolikheten för det var ju rätt hög. Och det skulle ju innebära ren livsfara för den lilla humlan. Antingen var hon väldigt modig eller väldigt dumdristig.
Men så tänkte jag efter. Insekter har ju utan tvekan en mindre hjärna än människor, med därtill hörande begränsade förmåga att tänka och fatta beslut. Men alla varelser besitter ju ändå någon form av självbevarelsedrift. Jag tror inte den lilla humlan skulle gett sig ut om hon inte var tämligen säker på att det var fritt fram. Jag har ingen aning om hur hon visste det. Men djur brukar ju känna på sig när det är läge att göra vad. På något sätt gjorde hon det.
Eller så hade hon helt enkelt ringt SMHI och kollat prognosen. För strax efter slutade det regna.
Amatörbiologen 