I lördags förmiddag satt jag på förstukvisten med en kopp kaffe. Som jag brukar om sommarförmiddagarna. Och tittade på alla insekter i mina växter. Som jag brukar om sommarförmiddagarna. Det var en blandning av humlor, fjärilar, blomflugor och ett eller annat bi. Rofyllt surrande.
Så hördes plötsligt ett dovt surrande. Ett riktigt djupt brummande, som av en större insekt. Nästan som en – humledrottning?!
Japp. Det var det. En stor, maffig drottning av mörk jordhumla hade slagit sig ner i min salvia. Där krälade hon runt mellan blomstänglarna och sög girigt i sig. Jag blev fruktansvärt orolig. För vet ni vad som var fel med den bilden?
Det ska inte vara några drottningar ute och flyga så här års. Alls. Drottningarna ser man på våren, i april, när de vaknat från vinterdvalan och flyger omkring för att äta upp sig och hitta en bohåla. När de väl fått den första kullen arbetare på vingarna stannar de i boet och föder upp nya avkommor resten av sitt liv. När antalet arbetare är tillräckligt börjar hon producera nya hannar och honor, som ska bli upphovet till nästa års samhälle, innan hon lämnar in för gott. Men det brukar inte ske förrän i mitten av augusti för jordhumlorna.
Så varför hade jag en drottning i min salvia i juli? Antingen var hon väldigt tidig, eller så hade något gått snett.
Det visade sig vara det sistnämnda. När jag granskade drottningen närmare där hon kravlade runt såg jag att hon drabbats av humlekvalster. Inte jättemånga, men tillräckligt många för att försvaga henne. De syns lite svagt på bilden vid fästet till den vänstra vingen. Hon flög högst ogärna, utan kröp från blomma till blomma, och inget hade hon i pollensäckarna till sina barn. Det fanns säkerligen inget samhälle att flyga hem till. Hon hade fullt sjå med att hålla sig själv vid liv och hade inte kunnat starta upp något sådant.
Så kan det bli ibland. Det är långt ifrån alla humlor som lyckas. Men det är så fruktansvärt tråkigt att bevittna det när det händer. Denna tappra lilla drottning gick miste om sin livsgärning på grund av några eländiga parasiter.
Det fanns tyvärr inget jag kunde göra. Och vid en oförsiktig rörelse skrämde jag dessutom iväg henne. Jag får hoppas att hon åtminstone får något slags drägligt liv och kan njuta av blommor och sommar innan hon blir alltför svag och dukar under.
Och jag kan inte låta bli att undra över det här med humlekvalstren. Detta var det andra fallet jag stött på. Långtifrån en epidemi. Men oroande ändå. Så jag tänker hålla ögonen öppna. Och ta reda på om något går att göra.
Amatörbiologen 