Den här sista arbetsdagen före semestern inledde jag med en tidig morgonpromenad runt ängen. Solen hade just gått upp på en klarblå himmel vilket bådade gott för dagens sommarvärme. Än så länge var det kallt, bara 14 grader. Jag stretade på i det daggfuktiga gräset och njöt av den tidiga morgonens stillhet.
Ungefär mitt på ängen fick jag plötsligt syn på en rådjursget strax intill stigen, till vänster. Hon hade med all säkerhet skuttat undan när hon såg mig komma, långt innan jag sett henne. Där stod hon, några meter ifrån mig, solbelyst bakifrån, i det höga gräset, alldeles stilla. En väldigt vacker bild som jag tyvärr inte hann lagra i min mobil innan hon studsade vidare.
Men det blev fler rådjur. Strax efter att jag svängt av från ängen dök hästhagarna upp på höger sida. Och där, under en björk ganska nära stängslet mot grusvägen, reste sig plötsligt ännu en rådjursget upp från nattlegan och stegade iväg inåt i hagen, bort från mig. Och hon var inte ensam. Två små kid följde henne ivrigt hack i häl. En bedårande syn. Tre smäckra rådjur i en frodig hästhage, med solen strålande, omgivna av fågelsång, en tidig morgon.
Nu var jag lite snabbare och fick upp kameran. Tyvärr sprang de fort och hann alltför långt för en bra bild. Jag passade på när de tillfälligtvis stannade upp, men ni får ta bildkvaliteten för vad den är.
Sekunderna efter fortsatte de vidare genom hagen, duckade under eltrådarna i stängslet och försvann in i tryggheten i granskogen på andra sidan. Och var borta.
Jag stod kvar hela tiden. Det är något förunderligt med att komma rådjuren så nära. De är ju trots allt vilda djur, även om de lever så nära inpå oss.
Eller vilda och vilda. På väg till bussen någon timme senare fick jag morgonens tredje rådjursupplevelse. I en villaträdgård på en höjd alldeles intill gångvägen såg jag en bekant skepnad genom staketet – en rådjursget. Följd av ett kid. De stegade över gräsmattan, rundade ogenerat uteplatsen och fortsatte sedan in på den smala gräsremsan mellan bostadshuset och häcken och försvann ur sikte.
Nej, inte så vilda längre kanske. Och troligen saknar just den villaägaren säkert knoppar på sina trädgårdsblommor efter det besöket. På samma sätt som vi ser hur det blir mindre och mindre kvar av vår egen planterade hassel.
Men såna här sommarmorgnar är det lätt att förlåta. När solen skiner, semestern står för dörren och morgonen andas sommarfrid.
Amatörbiologen 