Middag med dödsdrama

I förrgår kväll var vi med om något dramatiskt. Vi satt i vårt kök och hade just avslutat middagen. Som det så ofta blir när man sitter vid ett fönster dras blickarna utåt. I mitt fall mot grannens långa grusuppfart. Jag hade vid några tillfällen under middagen observerat en rörelse i det högra diket, något gråbrunt djur som rumlade omkring. Tänkte att det nog var en hare.

Men så insåg jag att det där djuret faktiskt hade suttit där en lång stund. Lite ovanligt. Harar brukar inte bli långvariga på samma plats. Jag skärpte blicken och tittade lite närmare. Och flög upp från bordet med ett ryck, med sikte på hallen och min kikare.
– Men vad är det frågan om? utbrast maken, avbruten i en utläggning om något jag inte lyssnat särskilt noga på.
– Det är en rovfågel i grannens dike! ropade jag från hallen. Jag tror det är en sparvhök!

Jag återvände till köket med min kikare och fann maken med näsan tryckt mot fönstret, vilt letande efter fågeln ifråga. Jag pekade och förklarade samtidigt som jag fick upp kikaren och ställde in den. Och visst var det en rovfågel som satt där och kalasade på sitt byte.
– Här kan vi inte stå, utbrast maken som nu äntligen fått syn på fågeln. Var är min kamera?

Inom loppet av en minut var vi ute på vår egen uppfart, beväpnade med kamera och kikare, båda riktade mot rovfågeln. Som var helt oberörd av vår närvaro. (Och av den fyrhjuliga bergsprängarborren som höll på att hacka bort berg i toppen av grannens uppfart, 20 meter bort. Rovfågeln ville tydligen inte på några villkor ge upp sitt byte.) Den rev och slet i sitt fågelkadaver med sin starka näbb. Emellanåt plockade den bytet, som man plockar en höna, så att de små dunen flög åt alla håll innan den fortsatte äta.

160804_sparvhök1

Jag vet inte hur länge vi stod där. Länge var det. Maken tog mer än 150 foton. Tyvärr blev många suddiga eftersom fågeln hela tiden var i rörelse. Den fågel som levde, alltså. Vi diskuterade om det var en sparvhök eller duvhök. Jag röstade för sparvhök, givet att den var ganska liten. Jag vet inte om det var rätt. Men utifrån beskrivningarna på den här sidan lutar det åt sparvhök i alla fall – liten fågel, grå rygg, tvärvattrad undersida. Gissningsvis en sparvhökshona.

Vi diskuterade också bytet – vilken fågel det kunde ha varit.
– Koltrast, sa maken tvärsäkert.
– Men den har ju bara mörka fjädrar, invände jag. Det där är ju en ljusgrå fågel. Jag tror det är en duva.
– Kaja eller kråka då?
– Nej, de är också för mörka i fjädrarna.
– Björktrast?
– Kanske. Det skulle kunna gå. Men de är mer bruna. Jag tror fortfarande på att det är en duva.
– Men de är ju stora? Ringduvorna, alltså. Det där kadavret är ganska litet.
– Skulle kunna vara en tamduva/stadsduva. Fast jag har inte sett några såna häromkring. Och å andra sidan, med tanke på hur kadavret ser ut vid det här laget är det ju närapå omöjligt att avgöra den ursprungliga storleken.
– Sant.

Det blev tyst en stund.

– Så det där duvparet som brukar flyga runt här.
– Mm?
– Det är nog inget par längre.
– Nä. Det har du nog rätt i.

Vi försjönk i tystnad ännu en stund över naturens obönhörliga och bistra men ändå oemotsägliga verklighet. Sen var det dags att gå in och ta hand om våra egna middagsrester (dock inga fågelkadaver). Och kontemplera över vår upplevelse. En middag med ett dödsdrama från första parkett. Slå det ni, Dramaten.

Annons
Detta inlägg publicerades i Fåglar och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.