Åh nej!
Jag höll andan.
Jag såg den precis sekunden innan. Den lilla åkerhumlan som just slagit sig ner i vitklövern. Precis sekunden innan.
Och med ett dån vrålade gräsklipparen fram rakt över den. Jag hade ingen chans att hinna stanna.
Jag blundade och besvor alla högre makter. Låt mig inte vara en humlemördare.
Efter tre oändliga sekunder var gräsklipparen förbi.
Med andan fortfarande i halsen kikade jag ner i dess kölvatten, mellan mina fötter. Hur hade det gått?
Vitklöverblomman stod kvar, mot alla odds.
Och från den lyfte en vinglig och tilltufsad, men i högsta grad levande, liten åkerhumla som for iväg utåt gräsmattan.
Jag andades ut.
Amatörbiologen 