Jag kom cyklande i ganska hög fart längs med den kombinerade bil-, gång- och cykelvägen, en smula sen till tåget. Och så – iiiiiii! – tvärnit! Man får ha bråttom, men inte hur bråttom som helst. Rädda liv går alltid före.
I ögonvrån, när jag svischade förbi elcentralen jämte tågspåret, fick jag syn på något litet och långsamt på vägen. En trädgårdssnäcka. Som precis hade påbörjat sin färd från staketet vid tågspåret med riktning tvärs över vägen och med buskaget intill tryckerifirman på andra sidan som mål.
Klockan var före sju på morgonen. Inom kort skulle vägen vimla av fotgängare, cyklister och bilar. Den här tjommen skulle ju inte ha en chans. Den skulle vara mos fortare än man hann säga ”stressad pendlare”.
Naturligtvis grep jag in. Parkerade cykeln, lyfte upp det lilla blötdjuret i skalet, bar det tvärs över vägen och la försiktigt ner det på vägen invid buskaget. Så! Sträckan avverkad på två sekunder blankt med minimal risk för snäckmos.
Snäckan själv var naturligtvis skräckslagen över upplevelsen, men det tog bara några sekunder från det att den tagit mark igen innan den stack ut sina känselspröt och började jobba sig fram mot växtlighetens trygga vrå. Vid liv.
Ingrepp eller övergrepp – tja. Jag hade inte kunnat göra annorlunda. Och dessutom var det väl ändå bara en tidsfråga innan en trast skulle bestämma sig för att omvandla snäckan till frukost.
Amatörbiologen 