Imorse kallnade mitt frukostte i sin mugg. Ägget stod bortglömt i sin äggkopp och brödet i rosten väntade förgäves på att bli rostat. Jag hade annat för mig.
Med kikaren limmad vid ögonen och nästan tätt emot köksfönstret stod jag nämligen och stirrade oavbrutet mot granntomten. Det var inget märkvärdigt som försiggick där, bara ett gäng tättingar som for omkring. Det där gänget ungfåglar som jag skrivit om tidigare. Det lokala tonårsgänget. Men nu var de så många. Och det var många olika arter. Det var inte längre bara bofinkar och talgoxar. Det var fler sorter. Som tarvade kikare och en stunds uppmärksamhet för att reda ut.
Det var som vanligt en fröjd att se dem. Fåglar överallt, i ständig rörelse. De satt inte stilla många sekunder. Från gren till gren, till sten, till mark, till gren, till trädstam. Tumlande runt med polaren. Virvlande, flaxande, kvittrande. De utstrålande en sådan uppenbar ungdomlig livsglädje och lycka över att kunna flyga att man inte kunde låta bli att bli glad bara av att bevittna dem.
Och visst var det många arter. Bofink, talgoxe, sädesärla, blåmes och – nykomlingen – rödhake. Så många häckningar som lyckats. Så många ungar på vingarna. Fantastiskt. Många av dem kommer inte att överleva särskilt länge, kanske inte ens denna vinter. Men det blev ändå, i alla fall, som varje år, ett gäng ungar. Även denna gång. Livet fortsätter. Jag förundras varje gång.
Rödhake, ungfågel
Foto: Gittan Matsson
http://www.dofnet.se/gittan_matsson.htm
Jag får passa på. Mina dagar med kikare från köksfönstret är troligen räknade. Inom några veckor kommer nämligen ett nytt hus att stå klart på granntomten alldeles bredvid skogsdungen med tonårsgänget. Jag har en känsla av att det kan ha en menlig inverkan på min framtida relation med mina nya grannar om de finner mig stående vid köksfönstret med en kikare riktad mot dem i tid och otid.
Amatörbiologen 