Häromkvällen kom maken in genom altandörren, viftandes i tomma luften framför sitt ansikte.
– Vad håller du på med? frågade jag.
– Spindelnät, svarade han. Det fastnade i ansiktet.
– Och hur kommer det sig att det hamnade där? Stod du för nära nu igen?
Maken är nämligen en hängiven spindelfantast som ägnar många och långa kvällar – och dagar – åt att studera spindlar, deras nät och deras matvanor. Och att fotografera dem. I massor. Jag vet inte hur många tusentals foton vi har på spindlar i vårt digitala arkiv. De fyller snart en egen bildserver.
– Jo, det gjorde jag nog, stod för nära alltså, men det är svårt att låta bli. Det är spindelnät precis överallt på altanen. Vi har massor med spindlar!
Ögonen formligen lyste på honom. Jag kan inte säga att jag delade entusiasmen fullt ut.
– Och då är det ändå en nybyggd altan, sa jag en smula ironiskt. Spindelnät brukar man förknippa med gamla hus, menar jag.
– Jo, men det har ju varit ett helt fantastiskt spindelår. Alla äggsäckar, du vet de där gröna små bollarna vi såg vid taket när vi målade i somras, har kläckts och de flesta spindlarna har överlevt. Vi har jätteduktiga spindelhonor vid vårt hus!
Hurra. Inte nog med att vi hade många spindlar redan innan, givet vår skuggiga och fuktiga tomt – vi har nu alltså dessutom fått hundratals spindlar i nästa generation också. Spindlar som just flyttat hemifrån på spindlars vis – det vill säga bara några meter från födelseplatsen. Som tur är kommer de allra, allra flesta av dem att bli uppätna av fåglar och andra större rovdjur. Vilket passar mig utmärkt. Jag har inget emot spindlar, märk väl. Men de får gärna förekomma i rimlig mängd.
– Jag fick jättefina bilder på Eulalia ikväll, fortsatte maken.
– Eulalia? sa jag frågande. Bor inte hon under taket på verandan på framsidan?
Eulalia är en stor mörkerspindel – kroppen är nog närmare 2 cm – som brukar komma fram och sätta sig på verandaväggen på framsidan för att jaga med ett par kvällars mellanrum. En riktigt stor, ganska läskig spindel, faktiskt. Jag har sett många, många foton på Eulalia, kan jag säga. Men alla tagna på husets framsida.
– Nä, alltså, det är inte samma Eulalia. Det här är Eulalia 2, kan man säga. Vi har en på baksidan också. Hon bor under fönsterblecket närmast altandörren.
– En på baksidan, säger du, sa jag torrt. Vi har alltså två Eulalior? Det är det du säger?
– Ja, visst är det fantastiskt? ropade maken.
– Tja. Var och en är salig på sin fason, svarade jag diplomatiskt och skänkte en tanke till mina oförargliga humlor.
– Jag gav henne en harkrank. Du skulle sett hur fort hon vävde in den, dödade den och sög i sig innehållet!
– Tack, jag vill inte veta, sa jag och höll upp handen. Jag brukar rädda de där harkrankarna, om du minns.
– Fast de harkrankar som irrar in i garaget kan du låta vara kvar där, sa maken medan han greppade en lampa och öppnade altandörren igen.
– Hur så? frågade jag och började få onda aningar.
– Vi har en massa småspindlar där också. Sådana där inomhusspindlar som vi läste om i Yrfän, du vet. De lever mellan betonggolvet och vårt innergolv, det är ju en luftspalt där. Finns säkert massor med mat. Visst är det kul att vi är så poppis bland spindlarna? Undrar om den där stora spindeln du såg i tvättstugan i vintras kommer att komma fram igen nu när det börjar bli kallt igen.
Och där tog diskussionen slut när han greppade lampan och gav sig ut för att fota Eulalia igen.
Ja, jösses.
Mörkerspindel
Foto: Kryp i naturen
http://krypinaturen.se/spindlar-araneae/morkerspindlar-amaurobiidae/
Amatörbiologen 