Den här hade jag glömt. Jag skyller på kräftskivan och det gängse dryckesvalet vid sådana tillställningar. Det vill säga jag var en smula glad i hatten då händelsen inträffade, och glömde sedan av att skriva om den.
Hur som helst. Vi var på hemväg från en kräftskiva i början av september. Om det var sen kväll eller tidig morgon är en tolkningsfråga. Det var mörkt och hade regnat. Vi stretade fram längs den regnvåta vägen, lite småtrötta och lösande livets gåtor som man alltid gör vid sådana här tillfällen. Och där i skenet av en gatlykta såg jag ännu en skogsödla. Det är många i år. Och det här var en stor en. Misstog den faktiskt för en pinne först. Den mätte säkert 1,5 dm från nostipp till svansspets.
Den låg alldeles stilla. Rörde sig inte ens när jag petade på den. Lite ovanligt, de brukar ju vara snabba som attan. Död var den inte. Men den hade kanske också varit på kräftskiva, vad vet jag.
Bilderna blir så små i bloggen, så det syns inte så bra att den hade gula tår. Men det hade den. Gula tår. Har jag aldrig hunnit se förut. Det var rätt coolt – att få tillfälle att detaljstudera en skogsödla på det här viset, och så länge. Jag blev helt uppslukad.
Tills jag tittade upp och insåg att jag stod där helt ensam. Maken hade vandrat vidare i oförminskad takt, helt ointresserad av ödlan. En smula stött lämnade jag därmed ödlan åt sitt öde och ilade ikapp min äkta hälft.
– Du bara gick du, sa jag en smula förebrående. Nu missade du skogsödlan. Den var jättecool!
– Vi pratade ju, svarade maken surt. Och så bara stannade du. För att titta på en ödla.
– Ja? Och? Det brukar jag ju göra när det dyker upp något biologirelaterat.
– Du brukar det, ja. Alltid lika kul att vara ute och gå med dig och diskutera något. Plötsligt inser man att man gått och pratat för sig själv en god stund, för att du stannat någonstans för att titta på något annat helt plötsligt. Jag känner mig inte prioriterad.
– Nähänä. Det är alltså ungefär som när vi går i skogen och du får syn på en spindel. Sen blir du sittande i en kvart för att ta sjuttioelva foton av den. Då känner inte jag mig särskilt prioriterad jag heller.
– …
– …
Det var inte första gången den diskussionen seglade upp, om jag säger så. Säkert inte sista heller.
Amatörbiologen 