Jag tror att jag just har sett årets sista fjäril.
Jag kom gående i motvinden på en trottoar i centrala Stockholm, huvudet lite nedböjt för att slippa få in vindpustarna innanför jackan. Löven virvlade längs trottoaren och på gatan. Och mitt i allt ett litet löv med antenner och ben som vägrade virvla med. En liten fjäril som kämpade emot allt vad den kunde och kröp fram längs trottoaren, alltmedan vindbyarna kastade den åt än det ena, än det andra hållet. Art har jag ingen aning om. Ljus, med mörkare partier på vingarna.
Fjärilen blåste ner från trottoarkanten och hamnade mellan två bilar. Där var det en smula stiltje, så den försökte få lite luft under vingarna och flyga iväg. Och den lyfte. Men den kom inte så långt. Redan i höjd med stötfångarna fick antingen vinden tag i den igen, eller så var den för uttröttad, för den for iväg ner mot gatan igen, in under en av bilarna.
Men den gav sig inte. Kravlade fram igen, vingarna utfällda, försökte att hämta ny kraft och ta sig iväg igen. Dit den själv ville, och inte dit vinden blåste den. Men återigen var det inte fjärilen som vann. Ännu en vindpust resulterade i att den blåste upp på trottoaren igen, framför mina fötter. Och ännu en gång kämpade den sig upp för ett nytt försök att lyfta. Vinden slet i vingarna på den och skickade iväg den ett stycke på trottoaren. Den reste sig och kämpade vidare.
Ungefär nu blev jag varse ett taktfast trampande och sjungande från övergångsstället strax norr om mig. En dagisklass var på väg tillbaka från förmiddagens utflykt i den närbelägna parken. För att hålla humöret uppe sjöng de dessutom ”Idas sommarvisa” för full hals. Den lilla armén närmade sig hastigt. Fjärilen kravlade runt på trottoaren, kämpande mot vinden, precis i dagisklassens färdriktning. De kom närmare. Avståndet mellan fjärilen och den lilla dagisarmén minskade stadigt. Lagom till att de tog om första versen för tredje gången och klämde i med ”Du ska inte tro det blir so-o-mmar” tog den kyliga höstvinden plötsligt i en smula extra och skickade iväg fjärilen in i husväggen på andra sidan trottoaren. Det resulterade i att den väldigt snabbt och i sista sekunden kom ur vägen från de trampande Kavat-kängorna som taktfast marscherade på. Även jag väjde i sista stund, dock åt gatan till istället för in i husväggen, och blev stående medan dagisbarn och sommarord paraderade förbi: ”Jag gör så att blommorna blo-o-mmar…”
Till slut var hela gruppen förbi, med den för årstiden något malplacerade gånglåten, och jag lät blicken fara över trottoaren för att försöka se hur det gått för fjärilen. Tyvärr var den spårlöst borta. Det första vindbyn räddade den ur vägen, men vad hände sedan? Den kan lika gärna i nästa sekund ha blåst in igen bland barnafötterna. Eller blåst iväg någon annanstans. Jag hoppas på att den klarade sig. Det fanns i alla fall inga mosade rester av den på trottoaren. Det bådar lite gott. Även om den hur som helst har en högst begränsad tid kvar att leva. 7 plusgrader och höstvindar. Inte jättebra förutsättningar.
Det var, så här i efterhand, en rätt surrealistisk upplevelse. Kyla, blåst, täckjacka, vantar, virvlande höstlöv, kala träd – och så en sommarfjäril och Idas sommarvisa på det. Alltihop samtidigt. Det stämde liksom inte ihop. Men samtidigt kan man ju se det som positivt. Sommaren ger inte upp.
Och snart är den tillbaka.
En fjäril utan vindbyar
Svingelgräsfjäril
Foto: Börje Eriksson
bebestblogg.blogspot.se
Amatörbiologen 