De är ju inte diskreta, rådjuren. Det är lätt att följa deras förövar-spår. Nu är det snö igen, om än bara någon decimeter, och plötsligt beter de sig som om de vore på svältgränsen. Strunt samma att blåbärsriset fortfarande är synligt i slänten, eller de äpplen de tjuvar från mina koltrastar. Nu ger de sig på allt planterat. De liksom bara väntade på en ursäkt, och fann den i en decimeter snö. Det här fick jag se igår kväll när jag var ut med fågelfoder.
Rådjursspår. Som helt ogenerat ledde fram till min – märk väl – översnöade rudbeckia. Vilken hade krafsats fram av hårda klövar och, oskyldigt i sin vinterdvala, skoningslöst skövlats.
Om det hade funnits något att skövla, vill säga. Jag klippte ju ner den i höstas så det var bara stumpar kvar. Inte mycket för en hungrig rådjursmage. Man anar nästan besvikelsen i spåren som sedan fortsätter ut till vänster i bild.
Ni kanske tycker jag är hårdhjärtad. Ja, lite. När det gäller mina egna planterade växter, så. Bolltujorna får jag väl acceptera att de knaprar på. Men när jag dessutom serverar morötter till dem uppe i skogen när det är som kallast, så tycker jag de får svårt att försvara att de sätter i sig mina humleblommor.
Amatörbiologen 