En hare kom skuttande över grusvägen. Fick syn på mig, stannade till, ökade sen farten och svängde in på villauppfarten på vägens vänstra sida. Strax efter kom hare nummer två farande från ungefär samma ställe som den första kommit ifrån. Till skillnad från sin polare hade den järnkoll på mig och korsade vägen i rakt sporrsträck innan den pressade sig in under häcken som omgav villaträdgården, för att spara tid och komma undan fortare. Snabba rackare. Spårlöst borta i nästa sekund.
Insåg att detta var ett ypperligt tillfälle till repetition om fältharen.
”Fältharen tillhör ordningen hardjur, förekommer i södra delen av Sverige. Vikt mellan 3,5 och 7 kg. Den är Sveriges snabbaste landlevande djur eftersom den kan komma upp i hastigheter på 70 km/h på korta sträckor. Käkar gräs och örter, honan kan föda 3-4 kullar per år. Jaktformer: klappjakt, stötjakt, drivande hund. Får jagas: hela dygnet, med hagel eller kulvapen klass 3.”
Alltså. Detta vill jag understryka. De där sista meningarna är inget jag någonsin kommer att tillämpa. Alltså själva jakten. Men det ingår i jägarteorin som jag som sportskytt måste klara. (Jag ser det lite som när man gjorde teoriprovet för körkortet: då kunde jag allt om hur man gör en säkerhetskontroll av bilen eller kopplar på en husvagn på dragkrok. I teorin. I praktiken har jag ingen aning om hur man gör.)
Men frånsett det finns det väldigt mycket intressant man lär sig i jägarteorin i form av artkunskap. Jag har lärt mig massor om harar som jag inte visste innan. Exempel: ser ni vuxna harar leka och jaga varandra i grupper på våren är det troligtvis hannar som har revirstrider i parningstider. De kan rentav ställa sig på bakbenen och boxas och ofta gå så upp i det att de inte ser att de har någon betraktare vilket gör att man kan studera dem ostört.
Nu har jag något att hålla utkik efter i vår.
Amatörbiologen 