Efter julhelgens sedvanliga stillasittande och maratonätande infinner sig behovet av frisk luft och rörelse. Jag tog en annandagspromenad genom Vegastaden som växer för varje dag som går. Från nästintill orörd vildmark blir det villor, radhus och flerbostadshus över ett stort område. Det påverkar förstås viltet i form av rådjur, harar och fåglar. Fast inte så mycket som man kan tro. Rådjuren ser ju som bekant våra trädgårdar som serveringsklara middagar, hararna finner sig tillrätta ändå och fåglarna är vi många som frivilligt matar. På min väg stötte jag på många fågelmatningar och fågelarter. Jag försökte bortse från min svartsjuka – det var som vanligt betydligt fler fåglar på dessa matningar än min egen – och istället glädjas åt att våra befjädrade vänner uppskattar den omsorg vi visar dem genom att äta friskt.
Men nåde den som stannar och ser på. Misstänksamhet med därpå raskt följande massflykt är vad man möts av från de bevingade. Inga frivilliga som ställer upp för ett stämningsfullt julfoto här inte. Efter ett par försök lyckades jag dock överlista en koltrasthanne som slagit sig ner i en kal björk. Med den lågt stående vintersolen som belyste trädstammen och koltrastens klargula näbb var det ett slående vackert motiv. Om jag skulle få till det, vill säga.
Med stark zoom och snabbt avtryck lyckades jag någorlunda. Knepet? Stå inte still medan du förbereder dig. Det är regel nummer 1 vid fågelfotografering. Strosa lite fram och tillbaka, låtsas som om du inte alls är intresserad av fågeln i fråga, och ställ under tiden in kameran. Sedan stannar du till, får snabbt upp kameran och drar iväg några bilder. Någon kan lyckas.
I mitt fall är den bild ni ser ovan var den minst dåliga. Jag hann med tre innan trasten drog. Det får betraktas som en lyckad fotografering. Jag fick ju en jultrast på bild.
Amatörbiologen 