Det var ungefär mitt på dagen. Solen stod lågt, som den gör på vinterhalvåret. Torrt väglag och förhållandevis lite trafik. Bra körförhållanden, med andra ord. Det gjorde att man kunde slappna av lite i körningen och njuta av dagen. Jag körde motorvägen söderut för juldagsfirande med släkten. Nynnade med i julmusiken på radion. Spanade ut över vägbanan framför mig. Solen glittrade i de fåtaliga kvarvarande isfläckarna. Några enstaka molnslöjor på himlen.
Så ser jag i ögonvrån en fågel flyga upp från diket till höger om mig, hitom viltstängslet. Naturligtvis drogs min blick ditåt. Det var en stor fågel. Den lyfte sakta, slog långsamt med vingarna och tog sig ryckigt uppåt mot stängslets överkant. Jag kunde tydligt se de gula fötterna med stora klor, sträckta bakåt. Men – kunde det verkligen vara…
Här tvingades jag dra blicken tillbaka till vägbanan igen för en sekund, för att hålla koll på min körning. Fortfarande rätt riktning, rätt körfält, inga andra bilar. Bra. Tillbaka till fågeln. I nästa sekund hade jag rovfågeln i blickfånget igen. För visst var det en rovfågel. Med de där fötterna. Och brunaktig. Och stor. Den segade sig fortfarande uppåt.
En kort blick på vägbanan igen. Och tillbaka till fågeln. Jag försökte få en blick av huvudet men det var fel vinkel. Lutade mig lite framåt över ratten för att se bättre. Nu började bilen köra ikapp fågeln, som saktat in ytterligare för att gå in för landning ovanpå stängslet. Jag hade minimalt med tid på mig. Nu befann sig min näsa nästan ända framme vid vindrutan, till höger om ratten. Jag var fullt fokuserad på fågeln. Under ytterligare en halv sekund kunde jag se fågelkroppen räta ut sig och gå ner för landning. Jag kunde fortfarande inte se fågelns huvud. Men storleken hade jag grepp om. Det var en inte alltför stor rovfågel. Brun, ganska liten, gula fötter, vistas invid en trafikerad väg. All min erfarenhet sa mig att det borde vara en ormvråk. Jag böjde mig fram ytterligare någon centimeter för att få en så tydlig bild som möjligt, men fågeln slog sig till ro på stängslet och – VROOOM! – så var bilen förbi.
Och jag blev plötsligt väldigt medveten om att jag befann mig i en rätt stor, tung, jeepliknande bil som i 90 k m/h var på väg ut i vägrenen. Nybörjarmisstag. Man styr dit man tittar. Raskt rätade jag upp bilen och fortsatte söderut, lite skärrad. Snabb blick i speglarna. Inga bilar bakom. Inga bilar framför. Puh! Det kunde gått illa.
Allt eftersom kilometerna mellan mig och rovfågeln avverkades under hjulen och mina nerver sakta la sig till ro igen kunde jag börja reflektera över två saker.
1. Flyttar inte ormvråkar söderut över vintern? Eller finns det vissa som trots allt övervintrar i Sverige? Måste kollas upp.
2. Det är inte en bra idé att skåda fågel när man kör bil. Möjligen när man åker i den, men inte när man kör den.
Ormvråk
Foto: Rickard O Lindström
http://ointres.se
Amatörbiologen 