Utskälld och uppskrämd

I morse gick jag ut redan vid 05.25 med min sedvanliga viltfrukost – margarinsörja, russin, äpplen, hackad talgboll och morötter i en stor skål tillsammans med en hink frön. Men först till matningen var jag däremot inte. Där stod redan en rådjursrumpa och glodde på mig.
– Ursäkta att jag stör, men jag är här med frukosten, sa jag bestämt.
Varpå rådjursrumpan raskt skuttade iväg uppför berget. Scenario 1 som vanligt, alltså.

Jag funderade inte nämnvärt vidare över det utan tog itu med utfodringen. Morötter, äpplen och en del av fröna en bit upp längs stigen till rådjuren, margarinsörjan i därför avsedd behållare på björken till småmesarna och resten inklusive några äppelklyftor i skålen till koltrastarna. Kommen så långt blev jag utskälld. Bokstavligen.

Tydligen var rådjuret kvar där uppe på berget och väntade på att jag skulle bli klar. Och uppenbarligen var det en bock. För nu stod han och skällde däruppe i mörkret. Envetet. Ihärdigt. Har ni hört ett rådjur skälla? Det låter ungefär som en hund fast grövre. Och som någonting mittemellan ett skall och en nysning. Det är hur som helst inget behagligt ljud. Det är lätt att bli lite oroad. Vilket jag faktiskt blev, lite. Trots att jag visste att det var den fega bocken. Det var något obehagligt med det där ljudet, i mörkret, utan någon annan levande varelse inom synhåll. Jag ruskade lite på mig och tog itu med påfyllning och utströende av frön.

Och så kom skällandet plötsligt från ett annat håll. Närmare. Högre.

Jag stannade faktiskt upp i fröhanteringen och lyssnade. Nu var det faktiskt lite läskigt. Fånigt, jag vet. För det var ju samma gamla fega bock. Som var räddare för mig än jag för honom. Men det är det där ljudet, alltså. Och mörkret. Och ödsligheten, ensam mitt bland husen och skogen. Hade jag inte vetat att det var ett rådjur hade man lätt kunnat ta det för ett farligare, större, elakare djur. Som lurpassade och väntade på rätt tillfälle att anfalla. Så kändes det faktiskt. Eftersom man bara hörde. Inget såg. Och så kom skällandet från ytterligare ett annat håll. Igen.

Jag blev färdig med fröna, tog mina prylar och slirade nerför blötsnön i sluttningen. Kanske något snabbare än vanligt, ska jag erkänna. Skyndade in, röjde upp, gjorde mig klar för att gå till arbetet. Stod påklädd i hallen, dröjde en stund med handen på dörrhandtaget. Fick en vansinnig bild i huvudet om att det därutanför nu skulle stå en armé av arga, skällande rådjur, redo att kasta sig över mig för att de fått för lite äpplen eller av något annat oklart skäl. Tog ett andetag, drog upp dörren och steg ut.

Helt öde. Inte en rådjursrumpa någonstans. Inte ens vid matningen. Och skällandet hade helt upphört. Allt var tyst och lugnt. En fridfull, tidig januarimorgon i ett nybyggt litet villasamhälle.

Jag fnissade lite och gick iväg uppför backen mot bussen. Jösses vad man kan inbilla sig.

Rådjur i snö Foto: Niklas Liljebäck jagareforbundet.se

Rådjursarmé?
Foto: Niklas Liljebäck
jagareforbundet.se

Detta inlägg publicerades i Rådjur och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.