Det börjar dra ihop sig

Nu börjar det dra ihop sig, vänner. Om drygt en vecka är det dags för den tolfte upplagan av den stora fågelräkningen – Vinterfåglar inpå knuten. Hela helgen 27-30 januari går vi svenskar man ur huse för att räkna fåglarna vid våra fågelbord. Åtminstone vi fågelnördar och flertalet skol- och dagisklasser i alla fall. Häng gärna på ni andra också. Ju fler som bidrar, desto bättre koll får vi på hur det står till med fåglarna.

I senaste numret av Vår fågelvärld (ja, jag vet att jag har skrivit den meningen i fler än lovligt många inlägg nu men detta blir det sista, jag lovar) fanns en sammanställning över de trender man kunnat se och de slutsatser man kunnat dra av de senaste drygt tio årens räkningar. Intressant läsning inför årets räkning. Och förstås – lycka för egen del: statistik och fågelkunskap i en och samma artikel. Kan inte bli bättre för en fågelskådande statistiker, om jag säger så.

Nåväl. Det man kan konstatera är att talgoxen toppar i stort sett alla år, följd av blåmes och pilfink. Ganska liten variation. Men grönfink och gulsparv har haft det körigt emellanåt till följd av sjukdom och förändrat jordbrukslandskap, och blir färre för varje år. Medan nötväckor och koltrastar blir fler och fler. Dessutom har rödhakar börjat övervintra i större utsträckning. Men bara en vid varje matning. De hävdar nämligen revir även på vintern och tolererar inga artfränder, tillika konkurrenter, om födan på sin fina förvärvade utfodring. Det är därför man kan höra dem sjunga på vintern trots mörker och minusgrader. De talar om att det är upptaget.

I artikeln nämns också kritiken mot de metoder som tillämpas vid insamlingen. Eftersom vi är amatörer de flesta av oss kan artrapporteringen stundtals vara lite otillförlitlig (lappmesar finns inte i Götaland, till exempel) och alla räknar inte på samma sätt (ska en koltrast som sitter i en gran intill matningen räknas med eller inte?). Men nu behöver kanske inte allt vara så statistiskt korrekt (märk väl att jag säger detta trots mitt yrke). Det viktiga är de stora dragen, att man får en uppfattning om det genomsnittliga antalet av en viss art vid fågelmatningarna. Det är värt mycket. Ibland är det viktigare att uppmuntra engagemanget hos människor än att allt ska vara perfekt.

Så den 28 januari kommer jag att stå där igen, i min trädgård, med mitt protokoll, stirrandes mot min fågelmatning. Precis som förra året och året före det. Och göra vad jag kan för att bidra till statistiken om våra vinterfåglar.

Förutsatt att det dyker upp några fåglar, vill säga. Trenden för min egen matning har väl kanske inte varit odelat god. Men jag väljer att tänka positivt.

Detta inlägg publicerades i Fåglar och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.