Jag väntade en stund efter utläggning av mutorna för att fåglarna skulle få en chans att hinna upptäcka dem. Sen byltade jag på mig med tjocka skor, mössa och jacka, stövlade ut och ställde mig på grusgången med penna och papper i högsta hugg, ivrigt beredd på att notera översvallet av fåglar vid matningen.
Tja. Det var ju inte tomt i alla fall. Det satt en hackspett på björkstammen, ovanför behållaren med margarinröra, och tryckte. Rörde sig inte ur fläcken. Så jag hade gott om tid att skriva ”större hackspett” och sätta ett streck i mitt protokoll.
Sen hände absolut inget på ett tag. Hackspetten satt där den satt, jag stod där jag stod. I övrigt nada. En helt stillsam lördagsförmiddag.
Men efter ca 5 minuter dök det upp ännu en hackspett i björken. Nöjd petade jag in ett streck till i mitt protokoll. De båda hackspettarna började förflytta sig på björken. Snodde varsin fettklump, ilade iväg uppför stammen och började hacka i sig.
Mera väntan. Lång väntan. Efter 13 minuter dök det upp en talgoxe. Hurra! Nu hade jag i alla fall två arter. Talgoxen tog ett frö och drog. Även hackspettarna hade försvunnit. För tillfället helt tomt på fåglar, alltså. Men efter ytterligare 10 minuter dök den första koltrasten upp. Vippade avvaktande på stjärten. Nöp ett russin. Tjattrade. Drog.
Nu stampade jag en smula på stället. Trots en nyvaken sol och lite känsla av vårdag var det kallt att stå still. Vinden ven genom byxtyget, fingrarna stelnade så smått runt pennan. Det var ju trots allt bara en enda plusgrad. Jag skänkte en avundsjuk tanke till de som kan studera sin matning inifrån stugvärmen. Så snart buskagen har växt upp på baksidan ska jag flytta över matningen dit och göra detsamma. Lyx.
Talgoxe
Foto: Luc Viatour
Det dök upp en talgoxe igen. Förmodligen samma som tidigare. Inget nytt till protokollet, alltså. Men knappt hade jag noterat detta förrän en bunt svarta skepnader drog in via de omgivande barrträden. Fyra koltrastar! Hurra! Tre streck till i protokollet. Flest noteringar av en enskild art hittills.
Ungefär nu ska jag erkänna att jag har vidgat mitt krav på fågelns position för att bli räknad. Den behöver inte befinna sig exakt vid matningen, inmundigandes mutor. Det räcker med att den sitter i närheten, med avsikt att besöka matningen. Bara jag ser de olika individerna samtidigt så ingen blir dubbelräknad är det ok. Det är ju det som är poängen – att räkna antalet unika individer. Men eftersom fåglar konkurrerar om maten jagar de gärna bort varandra. Det är inte ett beteende så där vidare förenligt med mitt önskemål om att bokföra så många som möjligt på samma plats samtidigt, så att säga. Man får helt enkelt vidga upptagningsområdet en smula.
I linje med det tordes jag räkna in två blåmesar som parkerade sig högt i björken, men sedan skrämdes iväg av en förbipasserande bil. De var ju i alla fall två unika individer. Även om de inte stannade på lunch.
Blåmes
Foto: Silvestr Szabo
Sen hände inget på ett tag. Solen steg, fågelsången blev talrikare. Ingen fågel verkade akut hungrig. Fler lördagsflanörer passerade på trottoaren utanför med hundar, barnvagnar och gamla föräldrar, vilket bidrog till ytterligare massflykt från min matning. Efter 40 min gav jag upp. Nu var jag frusen, kissnödig och kaffesugen. Och lunchrusningen – om man nu kan kalla det rusning – var över. Men 4 arter och 9 individer hade jag fått ihop i alla fall.
Tur att reglerna medger flera räkningsförsök. Imorgon är en ny dag. Lärdomar till dess:
- Överdragsbyxor. Även om det är en plusgrad. Vintervindar är elaka.
- Osttärningar är en dum muta. Begärliga och uppskattade, visst, men fåglarna snor en tärning och drar direkt för att inte bli bestulna på godbiten och omöjliggör i värsta fall artbestämning.
- Kylbeständig penna. Gratis firmapennor funkar inte i kyla.
- Skaffa skylt med texten ”fågelräkning pågår” för att förhindra förbipasserande att larma polisen om kikarstirrande person.
Amatörbiologen 