Jag hade precis kommit nerför den branta gångvägen på väg till tåget. Det var tidig morgon och det hade så sakta börjat ljusna i öster. Jag spanade mot himlen och kunde konstatera att man snart inte längre skulle behöva reflex om morgnarna. Då hör jag plötsligt ett omisskännligt, dundrande klapprande snett bakom mig till vänster, från den steniga sluttningen upp till den gamla sommarstugetomten.
Jag stannade till och vände mig om. Och det gjorde även upphovet till klapprandet. Stannade till och vände sig om, alltså. Och jovisst. Visst var det ett av områdets egna rådjur som gjort entré. Efter lång frånvaro. Jag hade inte sett röken av dem på veckor. Äpplena vid min fågelmatning var orörda. Inte ett rådjur i sikte. Och nu stod vi plötsligt där, denna tidiga torsdagsmorgon, och stirrade på varandra.
– Jaså där är du, sa jag. Jag undrade just vart ni tagit vägen.
Till svar fick jag bara en blick. Men kvar stod det, rådjuret. Stilla. Orörligt. Stolt.
Och där någonstans kopplades teorihjärnan in. Den som är aktiv och repeterar viltkunskaperna i jägarteorin vid varje upptänkligt tillfälle utan min medvetna medverkan. Jag kunde konstatera att det var ett ganska litet och därför troligen ungt rådjur och att det var en bock. Inte med ledning av hornen, för det hade han inga (de fälls strax efter brunsttiden vid sensommaren), utan med ledning av den hårtofs jag skymtade under buken och som bara bockarna har. Att han såg frisk och välmående ut, med rejäl vinterpäls.
I det läget tyckte bocken att han visat upp sig länge nog. Han lämnade gångvägen, vände den vita rumpan mot mig och stövlade in i skogen på andra sidan. Och i samma ögonblick lösgjorde sig en gråbrun skugga strax till vänster, inne bland stenblocken och anslöt sig till bocken. Geten. Jösses. Hon hade stått rakt framför mig och jag hade inte sett henne. De kan verkligen smälta in. Jag stod kvar, förundrad. De tittade på mig en sista gång innan de gav sig av in bland träden i den lilla dungen för att beta ris och kvistar innan de tog daglega.
Jag har alltid varit fascinerad av det vilda livet i min närhet (även om rådjuren inte alltid är så vilda som man skulle önska numera), men med mina nyvunna artkunskaper har närkontakten fått en helt annan dimension. Plötsligt förstår jag varför de gör som de gör och när på dygnet de gör det och varför äpplena vid mitt fågelbord emellanåt är så lockande. Och varför de inte dyker upp i min trädgård när det är relativt snöfritt – för att de då hellre äter bärris än gamla äpplen. Eftersom de är kräsna typer. Gräs ätes endast i nödfall, till exempel.
Det enda jag inte kunde lösa var deras ålder. Visste ni att man bestämmer åldern på ett klövvilt genom att studera dess tänder? Man sågar helt enkelt itu en kindtand och räknar årsringarna.
Men det kändes på något sätt inte så där vidare okej att ge sig i kast med under rådande omständigheter. Särskilt inte som det fordrar att djuret ifråga inte längre lever.
Rådjursbock – med horn
Foto: Jens Lithén
Amatörbiologen 