– Jag hörde i alla fall gröngölingen i helgen, sa min mor när jag talade med henne i telefon i måndags.
Jahaja. Det trodde jag nästan inte på. Tyckte det var lite tidigt för vårfågelrevirlätena. Det var ju bara februari. Och så idag, 1 mars, när jag var ganska sen ut till fågelmatningen för att vara en vardag (på grund av ett förestående läkarbesök) – klockan var nog 07.45 – vad får jag höra? Jo. Det välbekanta, högljudda koi-koi-koi-koi-koi som ekade över villasamhällets ljusa vårvintermorgon. En gröngöling. Där ser man.
Och jag är stolt över att jag numera kan artbestämma gröngölingen bara så där, på lätet. På stört. Därför att för inte så länge sen var det mig helt omöjligt att lista ut vilken koi-koi-koi-koi-koi-fågeln var. Ni kan läsa mer om hur jag slutligen löste det i det här gamla inlägget.
Jag släpar fortfarande runt på kikaren varje dag. Bara så ni vet.
Gröngöling
Foto: Jan Andersson
http://www.ufg.se/
Amatörbiologen 