Efter en natt på Best Western vid Eurostop i Örebro (med fin utsikt över motorvägen) grydde torsdagen den 30 mars med strålande sol och ett par minusgrader. Vackert men kallt fågelskådarväder, alltså. Långkallingar på. Liksom mössa och vantar.
Det skulle vara lätt att hitta, men vi lyckades som alltid snurra några varv på bygatorna innan vi kom rätt på grusvägarna och rullade in på strandängarna vid Tysslingen vid halvtio-tiden på förmiddagen. Ängarna rullade ut sig framför oss ner mot sjön i morgonsolen. Och där var fåglar, kan jag säga. Dagsnoteringen på sångsvanar var 407 st. Grågässen var nog i samma härad. Gräsänder kryllade det av, liksom av kajor. Kanadagässen var färre. Vilket inte var ett problem. Vi såg också ett par tofsvipor göra sina dödsföraktande luftmanövrer under ivrigt pipande. Alla vårtecken samlade således.
(Klicka gärna på fotot så ser ni det större.)
Men vi var lite sent ute, fick vi höra av skådarveteranerna på plats.. De flesta svanar hade redan passerat. Två veckor innan hade man räknat in över 5 500 (!) sångsvanar vid sjön. Och nästan lika många besökare. Det är en stor happening, svanrasten.
Vi beslöt oss för att knata ner till fågeltornet, ungefär 1 km från parkeringen. Där fanns flest fåglar och bäst utsikt. Under färden ned fotograferade vi vilt medan vi underhölls med förmiddagens fågelsång. Och gässens skränande. Och sångsvanarnas – tja, sång. Den är inte jättevacker. Mer trumpetande, liksom. Och 407 trumpetande sångsvanar låter en del. Jag spelade faktiskt in dem, men mediamodulen vill inte ladda upp min fil här på bloggen. Men titta och lyssna på Gunnar Fernqvists inspelning av sångsvanar så får ni en uppfattning om hur det lät. Öronbedövande, emellanåt.
Väl uppe i tornet såg vi långt fler fåglar. Jag började spana utåt sjön för att leta efter min skedand, som ju var ett mål med resan. Alternativt bläsgåsen. Ingendera dök upp i kikarlinsen, men däremot – krickor! Visst var det det! Mina teoretiska kunskaper om simänder i jägarteorin blev plötsligt omsatta i praktik.
– Kolla, skrek jag till maken. Det är krickor! Visst är det? Kolla in hanen, han har den där typiska teckningen med en rand över ögat!
– Men sluta hoppa, svarade maken. Du skakar ju hela fågeltornet. Jag försöker fota svanarna.
– Men du kan väl kolla i alla fall. Ta en bild, snälla. Min mobilkamera räcker inte så långt.
– Var är de då?
– Där ser du väl!
– Ja men det är ju himla lätt att följa ditt finger när du viftar så där. Du pekar ju precis varsomhelst i vassen.
– Men det simmar förbi två svanar precis framför just nu, kolla, där!
– Två svanar av 407…..
– Okej då, sa jag lite mer sansat och styrde makens blick med armen. Där är de, krickorna! Nu är det flera par!
– Jaja, jag tror jag ser dem, sa maken och tryckte av några foton.
Jo, vi fick krickorna på bild. Liksom otaliga mängder svanar. Efter någon timmes spaning från fågeltornet var vi frusna, hungriga, kaffesugna och lomhörda. Kosan styrdes till café Svanen för förmiddagsfika. Vi hann också med ett besök i Naturens Teater för att beundra Stefan Gustavssons vackra fågelakvareller innan vi behövde börja bege oss vidare på vår resa söderut. Hornborgasjön och Falköping nästa.
Kricka, hona (överst) och hane
Besök gärna Tysslingen ni också. För att möta nästa svanvår om inte annat.
Amatörbiologen 