Det var nog första gången i mitt liv som jag klippt gräs och gjort snöbollar samma dag. För så tokigt var det. På eftermiddagen drog jag några tag med handjagaren för att få ner de delar av gräsmattan som vuxit sig längre än de andra delarna i den värmande vårsolen. Lagom till att jag var klar började de första snöflingorna falla. De blev fler och fler. Och fler. När de slutade falla vid 21-tiden var tomten täckt av en centimeter snö.
Glad påsk, liksom.
Efter en natt med flera minusgrader gick jag i förmiddags upp med både nötter, frön och ost till fågelmatningen. Det skulle säkerligen vara hungrigt. Och det var det. På den snötäckta marken hoppade två bofinkar och en ringduva omkring, pickande i snö- och fröskalsslasket efter något att äta.
Det var något så fel med den bilden. Vackra, rödblå bofinkar, denna vårtecknets fågel, i snö. De var i och för sig glada ändå, och sjöng av hjärtats lust. Men i alla fall. Det kändes fel.
Bofink i snö
Foto: poeter.se
Hur det gått för de nyvakna humlorna vill jag inte ens tänka på.
Så det räcker nu. Inte. Mer. Snö. Nu. Tack.
Amatörbiologen 