Det var inte rådjur!

– Stanna! Det är ju dovhjortar! Stanna! STANNA BILEN!
– Ja ja, jag hör! Jag kör in här framme. Är du säker?
– JA! Det är dovhjortar! Inte rådjur! Dovhjortar! Kan du fatta?
– Nä! Vilken tur att jag tog kameran med!

Maken körde in bilen till vägkanten, vid en liten grusplätt avsedd för gårdens traktor. Vi stod nu mitt på den långa landsvägen, i mitten av åkern. Till vänster om oss – en stor, utsträckt åker med tumslång vårgröda. Till höger om oss – en stor, utsträckt åker med tumslång vårgröda och fyra dovhjortar som betade i skogsbrynet knappt 100 meter bort! Vi kunde knappt tro det var sant. Dovhjortar! Här! I höjd med Segersäng i Nynäshamns kommun! Fanns de verkligen så långt norrut? Enligt alla tillgängliga källor är dovhjortsflockar inte särskilt talrika, väldigt statiska (det vill säga håller sig på samma ställe) och endast förekommande i de sydligare landskapen. Som längst upp i Sörmland. Men kanske hade den milda vintern fört dem ända upp hit? Strunt samma. Vi tackade och tog emot. Dovhjortar! Det var för bra för att vara sant!

– Vad ska jag göra? Så jag inte förstör något nu? frågade jag.
– Sitt kvar i bilen, sa maken och smög försiktigt iväg med sin kamera.

Och det gjorde jag. Satt kvar i bilen. Stirrade ivrigt mot skogsbrynet. Hjortarna hade nu blivit varse vår närvaro. En viss oro, dock inte jättestor, hade infunnit sig i den lilla flocken. De förflyttade sig, två och två, en aning längre bort. Fortsatte beta. Men med ett öga på oss. Ytterligare någon minut gick. Sen skuttade det främre paret över ett dike och försvann in bland slyn och fjolårsgräset. Eftersom deras päls gick i samma färgton som omgivningen var de borta inom någon sekund.

Det kvarvarande paret betade någon halvminut till, innan de en och en följde sina föregångares exempel och hoppade över bäcken. Men till skillnad från de andra två hjortarna stannade dessa två till en stund och vände sig emot oss igen. Vi stirrade på varandra i några sekunder.

Sedan vände de sina svartvita rumpor mot oss och försvann efter sina kamrater, in i skogen.

Förmodligen var det vi som skrämt bort dem. Men om inte. Om de hade gått sin väg ändå. Och om vi kommit bara ett par minuter senare. Då hade vi missat dem helt och hållet.

Det är i såna stunder man blir ödmjuk. Och tacksam.

Detta inlägg publicerades i Däggdjur och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.