De har ungar nu, björktrastarna. Någonstans i närheten av vår fågelmatning. Gissningvis i skogen bakom oss eller hos grannen på andra sidan vägen. Man märker det genom deras vildsinta bevakande av närområdet runt boet. Vi talar rent aggressiva utfall. Bombmatta, rentav. De små tättingarna (talgoxar, blåmesar osv) är för små för att ägnas uppmärksamhet. Men de större tättingarna däremot. Där talar vi krigföring.
Så här går det till:
En intet ont anande kråka eller skata kommer i sakta mak flygande. De har ingen aning om när de kränker gränsen för björktrastområdet. Men när det sker, dröjer det bara sekunder innan björktrastparet ilsket kommer flygande, ljudligt snattrande och störtdyker mot fågeln ifråga. De flyger i lovar runt, runt, dyker, skriker och attackerar om vartannat. Den överraskade fågeln duckar, hukar, svänger och värjer sig bäst den kan. Det går så där.
Det björktrastarna vill är att förpassa fågeln i fråga omgående till bosäkert avstånd. Helst till en annan kommundel. Men eftersom kråkan respektive skatan sällan är av samma åsikt, utan istället fintar och försöker flyga runt trastarna för att fullfölja sin flygplan, uppnås inte direkt samsyn i beslutet.
Den här processen kan pågå ett bra tag. Flygande, flaxande, skällande, snurrande. Men det slutar alltid på samma sätt: med att björktrastarna vinner. Den större tättingen får ge sig och lämna området. För tillfället. Till nästa gång de kommer. Och hela cirkusen börjar om.
Man får i alla fall beundra björktrastföräldrarnas skyddsinstinkt. Som säkert är befogad. Kråkor och skator är kända äggtjuvar.
kråka
Foto: Wikipedia
Björktrast
Foto: Arie Ouwerkerk
Amatörbiologen 