– Men nu får ni väl ändå ta och ge er! Det är juni!
Det är nog snart en vecka sen jag slutade fylla på fågelfröautomaten. När det blev runt 20 grader tyckte jag det var dags att sluta stödmata. Det har förvisso varit till hjälp för bland annat våra holkgrannar blåmesarna, som har ägg, men man kan inte mata året runt. Lite ordning får det vara. Nu finns det insekter, frön och allt möjligt för fåglarna att äta. Som de ska äta så här års.
Så idag gick jag upp för att plocka ner fröbehållaren för rengörning och undanställning för säsongen. Medan jag var där uppe passade jag på att se hur det går för mina liljekonvaljer. Vilket var sådär. Det var inte alls många blommor i år. Antar att kylan spelat in.
Varför jag blandar in liljekonvaljerna i det hela är för att poängtera att jag blev stående däruppe en kort stund. Det medförde att fåglarna hann notera att jag var på plats. När jag sedan tog ner behållarna och började gå ner för sluttningen hörde jag en massa vingfladdrande och tjattrande. Jag stannade och vände mig om. En talgoxe, en blåmes, en grönfink och en hackspett hade kommit flygande och parkerat sig i träden runt om matningsstolpen. Där satt de. Tittade på mig. Väntade på servering.
Varpå jag yttrade de inledande orden ovan. Vilket ledde till att åtminstone talgoxen, blåmesen och hackspetten flög iväg. Grönfinken satt kvar en stund i rönnen. För att försäkra sig om att jag verkligen menade allvar, typ. Vilket jag ju gjorde. Jag stod kvar där jag stod. Gjorde ingen ansats att fylla på några frön. Efter en kort kraftmätning blängde grönfinken på mig en sista gång och flög iväg.
Jösses, alltså.
Amatörbiologen 