Rädda växter

– Har du markerat alla växter du är rädd om nu? frågade maken. Allt ditt ogräs? la han sen till med ett flin.
– Nu tycker jag att du uppvisar en något negativ attityd till mina värdefulla humleväxter, svarade jag högdraget.

Men visst var det så. Vallörten och blåklinten i diket var noga omringade med röd sprayfärg. Det övriga ”humleogräset” stod på säkert avstånd på andra sidan tomten, så dem behövde jag inte ringa in.

Vad föranledde nu detta markerande? Jo. Vi har en smula problem med dräneringen på vår tomt. Vattnet rinner inte undan, utan stannar kvar, pga leran. Det har lett till att a) häcken sakta ruttnar och b) vi har fått vatten i husgrunden. Vilket inte är bra någotdera. Så imorgon kommer en glad kille och gräver upp hela vår tomt för att lägga ner dräneringsrör. När det är klart kommer han inte bara att återställa och jämna till, utan också att lägga på ett lager jord överallt så att vi kan fixa gräsmatta och äng.

Himla bra, förstås. Jag är väldigt nöjd. Nackdelen är att den mark han ska röja inte direkt är tom. Där växer inte bara all vitklöver, rödklöver, blåklint, prästkragar, humleblomster, gullris, smultron och allt annat vilt som flyttat in till oss, utan också det som lyckats gro av de viltåkers- och ängsfrön jag sådde i våras. Mina planterade ängsväxter alltså. Allt detta ryker förmodligen i markarbetena. Det gör en smula ont i hjärtat, ska jag tillstå, även om det är nödvändigt.

Det mesta kommer naturligtvis att återkomma. Marken gick ju igenom samma procedur när huset byggdes. Och växterna återvände ju bevisligen då. Men ändå. Nu när de blommar så fint.

Så vad gör man när man vurmar för sitt ogräs? Jo. Man rödfärgsmarkerar det man inte kan flytta och hoppas på att markmaskinerna inte mejar ner det, och så flyttar man det man kan flytta. Det är orsaken till att grannarna kunde se mig stå och svettas i 27-gradig värme i solen i eftermiddags och gräva upp två lupiner, två rotklumpar prästkragar, ett stånd blåklint, en grupp vitmåra, några johannesört och två gullrisstänglar ur vår torkade lervälling. Bara för att garantera att några skulle överleva i alla fall. Samtliga trycktes sedan varsamt ner i krukor med fin planteringsjord. Vattnades rejält. Och slokade betänkligt. Och fortsatte sloka.

Nu har det gått ett par timmar och det ser fortfarande ut som ovan. Den ena lupinen börjar hämta sig, men den andra flämtar betänkligt fortfarande. En humla som kom på besök – hurra! – besökte två blommor i lupinen innan den drog vidare – suck. Inte mycket att hämta där, typ. Blåklinten längst bak på bilden slickar krukkanten, gullriset hänger dubbelvikt och måran ligger slickad längs marken. Det enda som verkar någorlunda nöjt är prästkragarna.

Men jag tror det löser sig. De brukar vara missnöjda med omplanteringar men brukar ta sig efter några dagar. Vi får hoppas att de finner sig tillrätta i mina krukor. Och lagom till att de har gjort det är det dags för återplantering i den nyberedda marken strax efter midsommar.

De får stå ut med mycket, mina ogräsväxter. Jag kan riktigt höra hur de suckar. Ordet ”rädda” i rubriken kan ha fler betydelser, inser jag nu. Växterna börjar bli rädda för mig och min spade, kantänka.

Annons