Det var en avsevärd brist på humlor i Hälsingland, måste jag säga. Det tog flera dagar innan jag fick syn på den första. Och det var på toppen av Åsberget, 373 meter över havet. I stormvind och regn. Blå skyar, moln överallt. Kallt som fan. Men där var de. Humlorna. Små jordhumlor som träget samlade käk i hallonbuskarna i slänten ner mot kalhygget och, ett par hundra meter därunder, Ljusnan vid Orbaden. Trots det höstlika vädret.
Nyckelordet här är små. De var väldigt små, arbetarna. Samma sak som jag upplevt hemmavid. Det är verkligen ingen bra humlesommar i år. För kallt och för dålig tillgång på mat under våren har satt sina spår.
mörk jordhumla på hallonbuske
Men det är härligt att se dem i alla fall. De ger inte upp. De kämpar på. Trots väder och vind och kyla. Och vi ville inte vara sämre. Så vi kämpade på tillbaka till hotellet. I regnet och vinden.
Och fick oss en humleöverraskning. Lagom till middagen, när ovädret la sig och solen tittade fram.
Amatörbiologen 