Jag satt i solen på verandan med mitt senaste tillskott till biblioteket av humlelitteratur – ”Humlor i Sverige” av Bo Mossberg och Björn Cederberg. Man kan ju aldrig få för många böcker om humlor, tänker jag.
Hamnade i ett kapitel om ängsväxter och hur bönder, med små åtgärder, skulle kunna lämna obesprutade och osådda kantzoner på sina åkrar med till exempel klöver eller blåklint. Det skulle ge fler växter till humlorna och andra insekter utan alltför stora ekonomiska förluster för bonden. Min blick föll på ett stycke på sidan 69: ”En enkel åtgärd är också att så en sträng med honungsfacelia på någon lämplig plats. Det gynnar både tambin och humlor.”
Och så fanns där en bild på honungsfacelian. Men…. den såg ju nästan ut som….. Jag lyfte blicken mot den lilla grupp av okända blommor som just börjat slå ut invid berget. Ljuslila, nästan lite tistelliknande blommor. Jag tittade ner i boken igen och jämförde. Och tittade upp igen. Jomenvisst.
Visst hade jag honungsfacelia på tomten.
Jag som precis börjat fundera på att ”så en sträng” med sådana. Och så var det redan klart. Jag lämnade stolen i solen och stövlade upp för att kika närmare på beståndet. En dryg kvadratmeter av honungsfacelia och andra växter frodades invid bergets fot.
Efter en stunds funderande kom jag på hur det hade gått till. Det lilla beståndet var vad som fanns kvar av min vidlyftigt sådda viltåker tidigt i våras. Den som försvann när vi sedan röjde för dräneringen och samtidigt jämnade ut marken. Tydligen kom inte grävskopan åt bakom havtornsbusken, så den här lilla biten blev kvar. Och växterna var inte sena att utnyttja chansen. De var nu dryga halvmetern höga. Med hjälp av en flora – och frökartongen – lyckades jag lista ut att förutom honungsfacelian var det bovete och fodermärgkål som slogs om utrymmet. Och någon mer sort jag inte lyckades lista ut. Jaha.
Med tanke på höjden och vidden var det kanske bra att viltåkern blev begränsad till denna lilla kvadratmeter. Det hade kanske blivit väl mycket djungel annars. Och en viltåker hör väl inte riktigt hemma på en villatomt i ett planlagt område, kan jag tänka mig. Men det är vackert, och humlorna och fjärilarna är mycket, mycket nöjda. Vilket var hela tanken.
Och frökartongen är ju inte tom. Man kanske skulle så en sträng till. Ändå. I höst. Om jag inte säger nåt till maken först. Eller grannarna.
Amatörbiologen 
Läste för någon vecka sen om en bonde på Vikbolandet som gör just så … sår kanterna med bi/ humleblommor! Tummen upp för honom 🙂
GillaGillad av 1 person
Wow, det förekommer alltså? Tummen upp för honom, absolut!
GillaGilla