Den lilla ängshumlehanen

Ibland blir man trött på folks grymhet. Idag på eftermiddagen var jag på hemväg från mataffären, med en fullastad cykel (man gör vad man kan för att hålla motionen igång under semestertid), och precis när jag forcerat en tuff uppförsbacke möter jag en liten humla. Gåendes. Vad nu då? Naturligtvis parkerade jag cykeln och tittade närmare. Röd rumpa, gul krage – och gul nos. Jahapp, en ängshumlehane alltså. Och gåendes. Alldeles dammig och tufsig. Uppenbarligen var något snett. Det var eftermiddag, han borde hänga i blommor och käka upp sig inför morgondagens parningsflygningar.

Eftersom det var en hane var han ofarlig att lyfta upp (hanar saknar gadd), och när jag väl fått upp honom i handflatan stod felet omgående klart: han hade inga vingar. Någon illasinnad själ hade ryckt loss dem. Stackars arma liten. Det var ju uppenbart att den här killen inte hade en chans. En humla utan vingar? Därtill en hane? Vars enda jobb är att flyga runt och locka till sig honor? Om han inte svalt ihjäl först skulle han utan tvekan falla offer för en hungrig fågel eller annat rovdjur.

Men han skulle i alla fall inte dö hungrig. Not on my watch. Jag spanade omkring efter lämpliga nektarrika blommor. Det som stod till buds i närområdet var tistlar. Okej. Fick duga. Jag stövlade ner i diket och forslade över den lille killen i närmsta tistelblomma.

Och insåg att det här skulle ju inte funka. Han började kravla runt och leta käk, men tydligen var blomman i äldsta laget och hade ganska snålt med nektar att erbjuda. Dessutom är tistelblommor rätt små. Inom några sekunder var den lille humlekillen på väg över kanten och höll på att tappa taget. Varpå han hade dråsat ner en halvmeter till marknivå igen. Eftersom han inte kunde ta till vingarna. Och vad skulle han göra sen, fortfarande hungrig? Kravla en halvmeter upp i granntisteln? Utan att ramla ner på vägen? Nä. Humlor är inte riktigt gjorda för dylika fysiska aktiviteter. Han skulle göra slut på all sin värdefulla energi.

Det blev ingen annan råd än att försöka få med honom därifrån. Kanske hela vägen hem till oss, ifall jag inte hittade något bättre blomställe på vägen, hos någon granne.

Så kom det sig att jag balanserade en överfull cykel med en hand och en trilskande humlehane, som vägrade sitta still, i den andra handen, uppför nästa backe, genom villaområdet och sedan nerför en backe ända fram till vårt hus. Det gick nästan bra. Humlan ramlade bara ner två gånger.

Väl hemma parkerade jag humlekillen i rödklinten medan jag lastade av cykeln. Han började genast käka energiskt. In med matvarorna, hojtade på maken som frågade om allt gått bra. ”- Jo, handlingen gick bra, men jag har en skadad humla att ta hand om därute”. Varpå maken, som är tålmodig som få och låter mig hållas med mina humlerier, släppte det han hade för händer och packade in kylvarorna medan jag gjorde i ordning sockervatten.

Ut igen, ställa ner fat och hämta humla. Han satt kvar där jag lämnat honom. Men följde villigt med när jag lockade upp honom ur blomman och satte ner honom invid sockerlösningen. Där han tvärstannade. Han åt och åt och åt. En utsvulten liten kille. Inte så konstigt. Undras hur länge han traskat fram på gångvägen egentligen. Bakkroppen pulserade på honom, ett tecken på att han blivit upphettad och försökte göra sig av med överskottsvärme. Steklars sätt att svettas, typ.

När han en stund senare hade ätit sig mätt, putsat pälsen och visade tecken på att börja traska omkring fångade jag upp honom och satte honom i stäppsalvian.

Där lämnade jag honom. Jag är väl medveten om att han var dödsdömd. Kanske skulle han inte ens klara natten. Och egentligen var det kanske bara elakt att dra ut på hans lidande genom att ge honom mat. Men hur skulle jag ha kunnat göra annorlunda?

Och kanske läser jag in för mycket i en liten humla. Jag brukar göra det. Men på något sätt kändes den här killen som en positiv liten tjomme. Han var energisk men inte hysterisk, försökte inte fly eller bitas, utan bara godmodigt gillade läget, liksom. Godmodig, just så upplevde jag honom. Vi blev nästan kompisar.

Någon halvtimme senare passerade jag stäppsalvian i något trädgårdsärende, och stannade till för att se om han var kvar. Men han var spårlöst borta. Antagligen hade han ramlat ner och kravlat vidare i sin, tråkigt nog, utmätta tillvaro.

Och medan jag stod där och tittade kom en annan ängshumlehane flygande och satte sig att suga nektar i en salviastängel. Frisk och kry, luftburen och lycklig, med hela sitt lilla insektsliv framför sig. Och jag slogs återigen av den grymma orättvisan i hela händelsen. Att någon på pin kiv rycker vingarna av en humla och sabbar ett helt liv. Även om det bara är en liten insekt.

Annons